Irja: Begär

Fullständigt stilla. På rygg, på golvet, ögonen stirrar, ser inte taket de är riktade mot. Rösten som sjunger vidrör och berör, fyller varje skrymsle av hennes jag, av hennes rum, är allt det hon någonsin varit, nu är och vill bli. Hon är tårögd när LPn är slut, sätter sig upp utan att vara stel någonstans, slår knytnäven i golvet och svär, ja jäklar vad den var bra!! Och trots att hon inte rört sig är hon svettig, rusig, det rasar ett begär efter mer, efter det som finns där ute och hör ihop med henne. Hon ser på klockan, det är dags att göra sig i ordning, ge sig iväg. Luciafest. Hennes första. Det ska bli grymt. Och nervöst. Hon tar på sig omsorgsfullt utvalda kläder, randiga tights, svart och grönrutig förklädesklänning och sminkar sig sedan, svart runt ögon, mycket läppstift på. Sist snör hon fast de nya Pippi- kängorna. Under sängen, bakom lådan med dagböcker, ligger vinflaskan hon lyckats köpa av Palle i 3an som ser ut som tjugo. Hon kontrollerar spegelbilden, lyfter väskan tung av hemlig last och går ut i köket till mamma. Ha det så roligt nu älskling, säger mamma, Ludo viftar med svansen och skulle hoppa upp och slicka hennes kind om han orkade, flickan som håller på att bli stor säger hejdå och borta är hon. Promenad i barmark men med knastrande frusna pölar, hon stampar uppsluppen i dem, stampar loss lite spänning, fyller lungorna med kall friskhet. Festen är i full gång när hon kommer, mycket glögg och hög musik och alla de hon känner från skolan men utan ordentlig skolskrudad prydlighet. Det är bullrigt och stökigt, fast bra stökigt. Killarna går Luciatåg och det är både lustigt och intressant att se dem i vita särkar. Hon och Beata fnissar om skottar. Glöggen tar slut och vinet är surt men känslan är skön. Hela kvällen är skön. Hon dansar och är glad och alla är glada och de pratar om musik och hon sitter i knä. Jo, det gör hon. Hon sitter i Hans knä. Hon och Beata och Han gör sällskap hemåt, de lämnar av Beata först och han följer henne till porten och det är sälta och värme, hjärtevärme. Hon dansar uppför trapporna och in i lägenheten där mamma lämnat hallampan tänd. Inne på sitt rum lägger hon sig på golvet och för pickupen till rätt låt. Där är det, igen. Ja jäklar.

Klockan är fyra på morgonen och hennes mamma kan inte låta bli att le. Hon vet ju, hon har ju också varit där hennes lilla flicka är nu. Och mamman förstår, att nu har flickan smakat på livet och nu begär hon mer. Och hon ber en bön.  

Irja Liljeholm