Camilla: Undren som inte skedde

Ensam vid ett rörigt frukostbord, efter sen frukost. Köket dofter fortfarande av fattiga riddare, kanel och kaffe. Tune In Radio spelar sköna låtar. Jag är söndagstrött och det är ok. Att göra-listorna får vänta.

Jag tänker på mina ofödda barn. Undrar om jag skulle kunna skriva om det, men vet att tiden inte är mogen. Befinner mig fortfarande mitt inne i en process som formar om hela min insida. Utsidan också för den delen.

Några timmar senare är jag inne i stan med Gaia. Det är julmarknad. Överallt glittrar juldekorationer och hela staden är fylld av marknadsstånd och andra söndagströtta varelser som smuttar gluhwein och handlar julklappar. Gaia har sett en fin paljettklänning som hon vill köpa. Lilla Gierstraat är så hemtrevligt belamrad att man nästan inte kan ta sig fram. Gaia håller hårt i min hand och jag lotsar oss genom trängseln. Jag njuter av all rörelse omkring mig, ljus, dofter och värmen av hennes hand i min. Njuter också av det faktum att julstressen inte når mig, vi har valt en lugn jul och behöver inte skynda, köpa eller planera.

När vi kommer ut från djuraffären där vi har fått ett ben till Milo alldeles gratis, tar Gaia täten. Lika hårt kramar hon min hand, men nu är det hon som går först.  Jag fylls av visshet att det är precis så här det är, livet. Man vet aldrig varifrån värmen och trösten kommer de dagar då man behöver det. Idag är det Gaia som bokstavligen leder vägen. Hon påminner mig att vara tacksam för de som finns i mitt liv. 

Tacksam för de gåvor som oväntat kom på min väg.