Irja: Önskan

Benen känner inte av trötthet, seghet, muskelkramp. De pulsar istadigt uppför backen, genom ett tjockt vitt täcke. Snöns densitet är oemotståndligt lätt och tung i ett, en textur och form som gjord att leka med, röra sig i, den förvandlas genom kroppens värme, i händernas knådande klappande famntag. Äntligen uppe på backens krön, med vantar täckta av kristalliserade snöbollar, andningen flämtande synlig, kinderna röda och varma, en fläta som sugit åt sig snö smälter in densamma i nacken och där mellan kängorna och täckbyxorna har en glipa bildats och släppt in en rännil obehag. Men pulkan är med i den kalla lovikakliande vantnäven och backen är lång och kvällen likaså, det är snart jul och det enda som vore bättre än det här, ja det vore en snowboard.

Pappa har pengar och mamma har dem inte. Flickan skriver listor och listar ut. De kallas för önskelistor. Hon har skrivit upp att hon vill ha en häst, som man ska, och den nya dockan med söt rosa folka till, och några filmer hon vill se och ett spel hon borde ha och en rosa klänning med glitter på. Listan hänger på kylskåpet hemma, och en kopia hänger på kylskåpet hos pappa.

Men egentligen, det hon önskar, det är att de ska vara tillsammans. Alla skärvor som är hennes på en plats. Så att skärvorna kan få bli ett pussel, där de alla passar in i varandra och hör hemma. Hon minns inte mycket av hur det var förut, när de bodde i det gamla huset. Hon tror att hon då önskade att de skulle sluta bråka, att hon önskade det mest varje dag. Hon fick som hon önskade men inte på det sätt hon ville. Backen är lång och hon flyger rakt in i lyckan när pulkan forsar skuttar girar välter. Såg ni? Såg ni det? Hon ropar ut till inga barn. Backen är ensam med henne. Det finns inga barn som är här ute och leker med eller bredvid henne. Det var visst ett kalas, och ja det svider för hon är inte med. Men om hon har en häst, en rosa klänning, dockan med den coola folkabubblan, det där spelet man ska ha och om hon har sett de där filmerna man ska vara tolv för att få se, då. Då kanske de vill ha henne med. Och sedan kan hon, efter kalaset, åka på sin snowboard i den långa vita vida backen. Ja, hon önskar sig det. Alltsammans. Benen pulsar uppför backen, genom drivor av mjuka önskningar. Under allt det mjuka och snälla finns förrädiska rotvältor och stenar med vassa hörn och lerpölar och döda fåglar. Det vet hon, redan.

Irja Liljeholm