Ann-Charlotte: Ingen som förstår

Hanna pulsar genom den djupa snön. Fotspåren som hon lämnar efter sig snöar nästan genast igen. Vid vägskälet tar hon av till vänster. Hon drar kragen tätare om sig, halsduken har blivit liggande inomhus. Hon lämnar den upplysta stugbyn bakom sig, de små trähusen, de tända ljusen, familjer vars skratt och värme tränger igenom fönster och dörrar.

Hon måste bort, vill vara ensam, saknaden, tomheten tär inom henne.
Skogens träd sluter sig tätt omkring henne, beskyddar och gömmer hennes sorg.
Hon hör någon som snyftar. Hon går som i dimma, känner smaken av tårar på sina läppar. 
Kinderna blir blöta och kalla.
Varför tycker dom inte om henne? Vad har hon gjort för fel? Kanske borde hon ha försökt mer, varit duktigare? 
Det är den sjätte julen utan farmor och farfar. Om det inte varit för fotona som hon hittade på vinden skulle hon inte veta hur dom såg ut mer. Det finns inga minnen bara att tomrum.

Hon har slutat ställa frågor. När hon var yngre svarade pappa och mamma alltid att det var farmor och farfar som valt att inte ha någon kontakt med dom mer. Men hon då, Hanna vad hade hon gjort för fel? 

Hanna är avundsjuk på dom andra, klasskompisarna, barnen i stugbyn som allihopa har en farmor och farfar att umgås med, som tycker om dom.

Den sorg som hon bär på håller hon för sig själv. Den angår ingen annan. Vem ska hon våga berätta för, det finns ingen, ingen som skulle förstå.

Hon böjer sig ner, kupar händerna om snön. Ursinne sköljer över henne, hon mular sig själv. Om och om igen. Snön är förlåtande, smakar kallt.

I periferin rör sig något som fångar hennes uppmärksamhet. En ensam ren. Hanna följer den med blicken. Renen stannar, spetsar öronen, möter hennes blick sen vänder den på huvudet och skuttar iväg. 

Hanna börjar gå tillbaka mot stugbyn. Vid vägskälet hänger byns brevlådor, hon fiskar upp en tidning och fortsätter på den upptrampade stigen. Mamma, pappa och syrran undrar säkert varför det tog så lång tid att hämta tidningen. Hon längtar plötsligt efter att komma in i värmen, efter att spela fia med knuff med familjen. När hon stampar av sig snön på verandan flyger en tanke genom hennes huvud; det kanske ordnar sig ändå, hon kanske kommer att förstå när hon blir äldre.?