Irja: Dagen då världen vände

1 (7)

Tjock rök lyfter trögt ur härden. Det är inte något vidare drag i skorstenen. Elden sprakar, äter vedträn och kådan smäller iväg sin doft, skickar den in i rummet att förenas med syret, skimrande grå luft med stråk av lila, rosa, rött. Stearinljus med sken som lugnar oroliga själar, inspirerar pratmakare, visar riktning och skapar det som kallas stämning. Rummet är ett kök, med härd och emaljerad spis, en sådan med tre luckor utan fönster. Lockande milt matos stiger upp ur denna spis, kan det vara en stek kryddad med salvia, chili, honung? Ett stort och skavt köksbord, härdat och som taget ur ett inslag om lantlig charm i ett av de bättre inredningsmagasinen, insuttna pinnstolar som kan bli obekväma utan mjuka kuddar. Si där, mjuka kuddar, orientaliska med djupa, klara färger.

”Jag kan då inte för mitt liv begripa, varför vi ska träffas här i utmarken.” Mannen stönar när han stapplar in genom dörren, han för med sig snö och frisk kyla. Men i hans ansikte ett leende, ett stort och lyckligt leende. Det är länge sedan sist, det har gått år. Han bror vänder sig mot dörren, bort från spisen, med en hastighet snabbare än hans fysik egentligen mäktar med. Flygande steg mot den efterlängtade gästen, en omfamning och kindkyssar utan slut. De håller i varandras händer, betraktar, en kram igen. Hur talar man med varandra efter ett återseende som dröjt?

”Hur var resan? Gick det bra att skida sista biten?”

”Jag har inte åkt skidor på länge. Inte sedan barnen var små… Tagen sitter i, verkar det som. Jag lär väl känna av musklerna imorgon. Det luktar gott, vad har du lagat? Det påminner om…” Och orden i kör: ”Mammas chili!”

Irja Liljeholm