Irja: Dan före dan före dopparedan

Vera rör sig med lätthet på sparken, trots de tunga, fastlindade matkassarna på stolsitsen och det lätta upplutet. Det är utmärkt före, om hon skulle försöka hinna med en tur på isen också? Kylan svider i tinningarna och näshåren stelnar, men hon är varm av att sparka sig fram, och varm i det trogna gamla skidstället. Det mesta är klart redan, hon har gjort för mycket som vanligt men det är omöjligt att låta bli. Ändå låtsas hon att hon kan bli lagom, varje jul. Tänka sig, att hon har blivit något av en matriark! Och märkligt att hon tycker om rollen. Det har gått över femtio år, ändå kan hon ibland komma på sig med att vidröra magen som om ett barn fanns där. För att vara riktigt ärlig, var hon djupt inne rädd för att det var slutet på henne, hur kunde det vara annat än så när livet hon bar var den som skulle bli hennes Viktigast i Världen. Hon tänkte i svart och vitt. Hennes hus, hennes och Vilhelms, hon kan se det nu längre upp på gatan, det är gråblått och vackert, upplyst av julpynt. Smakfullt, tycker hon. När hon ser huset känner hon sig frusen, längtar in trots sin förkärlek för vinterväderlek och sin förtjusning i sparkfärder. Hon är glad att de ännu inte grusat vägarna, det förstör föret till affären fullständigt. Hon älskar deras hem. Det är stort och inlevt och något förfallet. Trädgården börjar bli för stor för att hon egentligen ska orka. Sådan tur att hon alltid föredragit det vildvuxna framför det prydliga. Hon tycker prydlighet är slätstruket. Å andra sidan, är det nog få som vet vad det kostar på att hålla sig med en djungel, och då tänker hon mest på ansträngningen att hålla liv i allt. Och alla. Hon matar rådjuren med tulpaner och kaninerna med sallad, låter grannskapets katter nosa runt i lugn och ro och fyller gärna på fåglarnas holkar med hö och spisning. Det bekymmersamma har blivit att hålla Vilhelm inne. Hon hittade honom nyligen, mitt i kalla november, ute i trädgården, där han ivrigt plockade i sig av fågelmaten. De hade alldeles dessförinnan ätit lunch, hon höll på som bäst med att ladda diskmaskinen. Vera ruskar på sig, vill inte tänka på det. Hon vill inte känna det. Det dubbla. Sorgen över avskedet som sker redan innan han är borta- eller hon för den delen, sådant råder man inte över. Men också sorgen över allt det som aldrig blev. Han höll sig alltid för sig själv, var inte särskilt pratsam. Nu däremot, nu vill och kräver han hennes uppmärksamhet jämt och samt. Som om han blivit den hon väntat på, fast i en osammanhängande liksom kubistisk variant. Hon ropar hej när hon kliver in i tamburen och släpper ifrån sig kassar, vantar, mössa och skidställ. Tillfreds och förväntansfull igen, hon kan se fåtöljen och Vilhelms bakhuvud nicka takten till musiken. Vera börjar belåtet packa in matvarorna, idag ska hon baka en paté… ”Kan jag hjälpa dig, finaste? Inte ska du lyfta så tungt?” Hon vänder sig förvånat om och ser in i ögon hon känner igen och ler varmt, tacksamt. Innan hon hinner svara, möta honom, är han borta. Borta fastän han står kvar och undrar vad han gör där. 

Irja Liljeholm