Dagen då världen vände

5 (7)

Bröderna sätter sig till bords. De pratar oavbrutet. De avbryter varandra, fyller på meningar med nya ord och vänder ut och in på skratten. De äter den utsökta chilin, i små munsbitar , ett sävligt baskomp som kontrasterar mot arior av ord. De suger upp skyn med hembakat bröd och förundras över hur god avokadon är här uppe mitt i vintern vid fjällets fot. De toppar glasen och tömmer dem sakta, drar ut på måltiden.

Än så länge vidrör de minnena som lyckliga. De väljer att minnas det lyckade. De år när det de gjorde inte hade något annat syfte än att bidra till friheten. Samtidigt blev de vuxna när de lät sig formas om. De tänkte att det bara var yta. Att det de var, det äkta, talangen, fanns kvar och bara behövde likvida medel för att blomma. Det de gjorde nu var på skoj. Det var lätt. Melodier som smälte in överallt. Det gick bra för dem, i början var de hoppfulla, entusiastiska. De spelades på radion ibland. De hörde sig själva som bakgrundsmusik i Konsum. De spelade på ett par företagsfester. Fick några uppträdande i TV. De hade en agent. Och nästan omärkligt förändrades målet. Det handlade inte mer om musiken, deras egen musik, utan om att Lyckas. Och utan att han förstod sambandet då, drabbades den äldre brodern av scenskräck. Förlamande tvingande scenskräck. Han kunde inte spela när någon lyssnade. Han kunde inte synas utan att tungan svällde i munnen och svetten klibbade. Första gången det hände var i TV. Det var en förnedrande upplevelse. Lillebror räddade situationen så gott det gick men var inte nådig efteråt. Och sprickan bräckte pojkarnas längtan efter varandra. Den äldre brodern valde om. Han gjorde karriär bortom rampljuset, höll sig undan, reste ibland i ensamhet iväg över gitarrens riffklippor. Han saknade sin bror. De försökte ropa till varandra över sprickan när de sågs på familjeträffar, men de som kunnat läsa varandras tonarter innantill talade inte längre samma språk. Och lillebror rasade vidare i utkanten av det som kallas berömmelse. Han var bra på det. På något vis hade det slutat handla om musiken. Men allt gick så fort att han inte hann se det, inte riktigt. Han kände det. Sådant känns. Men vad kan vara fel när allt går så bra? 

Han säger det till sin storebror den här kvällen och orden hittar en hamn.