Irja: Julaftons morgon

Olivia kör. De har startat tidigt, Anselma vill absolut inte missa tävlan om att få klä granen trots att ögonen är grusigt ljuskänsliga och huvudet snurrar, magen är orolig. Hon ville inte ha frukost, knappast kaffet gick i, för tidigt. Morgontrött in i märgen, på ett sätt som bara andra morgontrötta kan förstå. Så mamma får köra, hon gör det disträ, ryckigt och nervöst. Någonstans bland fälten som är pudrade vita somnar Selma till, helt utan avsikt. Sömnen är orolig, ytlig och känns inte som sömn förrän hon vaknar. Hon vaknar av tystnaden när motorn slutat bullra, stillastående billuft med toner av bensin sticker i näsan, mamma plockar med läppstift och vrider ner solskyddet så att hon kan måla sig fin. Selma tar mammas hand, kniper tag om den. ”Farmor är glad att du kommer, det vet du väl?” Mamma ler mot henne, sväljer hörbart. Kall frisk lantlig morgon slickar deras hy, de smäller synkront igen dörrarna bakom sig och går in genom grinden, gör klackspår i det tunna lagret nysnö. Innan de når fram till trappan slås dörren upp och farmor står där, armarna utbredda:

”Där är ni, mina flickor! Åh välkomna ska ni vara, ni är sååå välkomna!!” De vaggar i kramen, dörren ännu öppen. Nicholas avbryter deras kram med att kräva sin egen, hans och Olivias lite kort och hård, Anselma försvinner in i pappas famn, det är mer kärlek än fläsk där, hon tycker att han är i magraste laget. Farbror Ruben kommer dem till mötes från köket, stadig och stark, trygg.

”Har vi kommit i tid?” undrar Anselma, ännu i kappa och stövlar, ivrig. Alla förstår henne. Om ingen spelat falskt och klätt granen i smyg, vilket allt som oftast sker om åren varit goda mot dem, ja då spelar de poker om vem som får äran.

De går i samlad tropp fram till vardagsrummet, farmor gläntar på dörren, bygger spänning innan hon öppnar så de kan se in. Och där står granen, klädd. Klädd i hemlighet under natt eller tidig morgon, klädd i noter, gitarrer, fioler, änglatrumpeter och flöjtspelande tomtar, glittrande kitchig. Om Ruben och Nicholas varit pojkar i ålder och inte bara i sinnet, hade de hoppat upp och ner. Nu nöjde de sig med att ge varandra en high five. De har vunnit julen. Och Ruben går fram och tänder ljusen, lite nonchalant. Och lamporna är inte vita, inte vilsamma, inte julefridiga. Nej, de dansar disco och Sinatra sjunger, jingle bells, jingle bells… Den är förstummande ful och glad, den är ett pojkstreck och brödraskap, den är en överraskning och delaktighet. Vilhelm går fram mot trädet och försöker förstå vad det är han ser.

Julen har börjat, och det med besked. 

Irja Liljeholm