Irja: Dagen då världen vände

3 (7)

”Det är fint att se dig. Men varför ville du träffas just här?” Uppe i norr, i den gamla skidstugan vid fjällfoten, mormoderns tillflyktsort när staden brände för mycket energi. Storebror bär en oro, är allt bra, är någonting fel, finns det mer än det han redan vet om?

”Hur länge sedan är det du var här egentligen?”

”Ja, ja, jag hör dig, det är på tiden att jag kommer hit!”

”Jag bor här nu.”

”Du bor här nu?”

”Jag bor här nu. Välkommen hem!” De betraktar varandra, den ene brodern ångande varm med pjäxfötter som dragit in snö. Snöskvättarna smälter sakta till pyttepölar på golvtiljorna. Den andra brodern med sås från provsmakandet på hakan, han är ångande spisvarm och bär yllesockor som suger åt sig lite snövatten och genast avger en dunst av blöt hund. De betraktar varandra och stugan och det drar i mungiporna och kittlar i magen. De skrattar. De smittar varandra med mera skratt, skrattar bort nervositet, skrattar in lättnad. De skrattar tills de blir tårögda och måste dunka varandra i ryggen för att återfå andningen, två skrattande glada kraftkarlar. Två små pojkar, bröder. Det de var och alltid kommer att vara för varandra, för den här stugan.

”Jag är glad att du har kommit hem. Men jag undrar förstås både vad som hände och varför du valde att åka just hit.”  Hit upp, in i tystnaden som framhäver ljuden hos allt det stadsvarelser dömt till stumhet, snöfallet, granskruden, stjärnhimlen, maskens färd genom myllan.

”Det drog i mig. Jag kämpade emot i början, när det började dra, det ska du veta. Du känner ju mig, alltid i farten. Jag levde för musiken, för rampljuset, för stadens puls, jag ville alltid ha mer. Men vidderna och fjällen fortsatte envist att sjunga sin sång för mig, de visste vilken tonart de valde. Sen blev det ju lite tokigt, där mot slutet. Det känns inte som en flykt, faktiskt inte. Jag bor här nu, sedan får vi se.”

”Tja, ingenting är ju för alltid, och jag menar inget illa med det.”

”Du behöver inte trösta mig. Jag är lugn nu. Jag är ju här.” Han sveper med armen över rummet som är deras hemma. En härd, den härd de båda lärde sig få fyr i som småpojkar, ett dukat bord de suttit vid, karvat i, läst och ritat vid, välgörande matos, en mjuk soffa, tända ljus och fönster med vyer att fastna i. 

Irja Liljeholm