Irja: Dagen då världen vände

6 (7)

Den yngre brodern stannade kvar ensam i en värld där man försvinner om man inte blir utvald. Han beundrades för sina kvickheter, för sitt avväpnande skratt, för sin begripliga musikalitet. Mitt i vansinnet av att Lyckas, under långa nätter genom vilka han firade att han Lyckats, och i värkande dagar han nu minns som sur metallsmak, då träffade han kärleken. Hon bekräftade honom. Han beundrade henne, solade sig i hennes kärlek. Dygnen blev en virveldans av värme och spontanitet, av fester och ömhet. Han kunde inte få nog av någotdera, han levde en dröm, tyckte han. Sedan kom barnen, kärlekens krona som hon sa när han inte längre kunde hålla emot hennes längtan, och villkoren ändrades. Hennes villkor ändrades. Han fortsatte med sina långa nätter, fast nu utan värme och ömhet. Han kunde inte heller undkomma de värkande dagarna. Och sedan slutade hon att bekräfta honom, barnen var fortfarande små. Hon sa att hon såg honom. Det gjorde ont. När hon lämnade honom, sa hon till honom att hon tröttnat på hans besatthet av sitt jobb. Han förstod inte vad hon menade. Han var ju en artist. Hon var ledsen när hon sa, att han hade blivit en sådan som namnlösa främlingar behövde ha och inte en sådan som han behövde vara för sig själv, för henne och för barnen. Hon lämnade honom och han blev rädd för det ihåliga och sprang snabbare och snabbare för att komma undan. Det fanns en ny desperation hos honom nu. Det som tidigare varit charmant, nonchalant, spontant, var nu sluskigt, stökigt, virrigt. Han utsöndrade det och kunde inte sluta. Ändå var strävan efter att Lyckas det han fyllde sina dagar och nätter med. Och han fortsatte att springa tills han nästan sprang förbi sig själv. När hjärtattacken kom var det år sedan han varit med i TV, och år sedan han stått på en scen. Teatern var slut och det fanns ingen som brydde sig om anledningen till att den börjat över huvud taget. Han saknade sin bror. Och det var när han tillät sig att sakna sin bror, på riktigt, som han förstod att han även saknade sig själv. 

Irja Liljeholm