Cecilia : Krossat glas

Hur ofta har du inte frågat dig “vad ska jag göra nu?”, ” vad ska vi hitta på?”.

Hur många gånger under ett alltför stilla jul eller sommar-lov har du inte suckande tittat dina föräldrar, syskon eller kompisar i ögonen och bara pustat ut ett ”jag har inget att gööööraaaaaaaaaaaaaaa”....

Och hur ofta gör vi inte saker och ting bara för det ”ska” göras så eller det ”ska vara så”.

Vem är det egentligen som har bestämt att när det är lördag eller söndag så ska man helst fika, shoppa, dricka vin, gå på film, ”göra helg-grejer”?

Vad är det som får oss att stå på yogamattan på morgonen istället för på förmiddagsrasten eller under lördags kvällen?

Hur kommer det sig att man ska läsa tidningen eller lyssna på Ipoden på bussen, för man kan ju inte ”bara åka buss”?

Det kanske är min söndagsgrej, men tankarna och frågorna snurrade runt i huvudet idag när jag var ute med hundarna.

Givetvis börjar resonemanget hos en själv, hur mycket yoga, meditation, soul searching och ”mind-questioning” man än utövar och utsätter sig för så kommer ens utgångspunkt (tills man är helt upplyst, har jag hört någon berätta ) alltid att vara en själv och utifrån det bagage och erfarenheter man själv har.

Igår var jag på en tjejefest – eller nu när man kommit över 40-strecket kanske det heter något annat? – med den engelsktalande klubben här i Haarlem. Runt 45 tjejer, massa goa snittar, gott vin, jättekul Sinterklaas-present lek (alltså ”julklappsspel” om det finns något sånt ord i svenskan J), hur mycket skratt och pratande som helst.

För 5-10 år sedan hade jag tyckt att det var jättekul.

Nu var jag där för att nätverka, för att knyta nya bekantskaper med de nyinflyttade expatsen och för att underhålla de kontakter jag redan har.

Jag som nuförtiden helst inte dricker något alls med alkohol i och äter inte kött heller längre.

 Men nu var det ju så att där stod värdinnan med två hela brickor välkomsdrinkar och det var specialbeställda snittar till mig, den enda glutenallergikern på hela festen, som stod där med mitt namn på –  med serrano skinka, små kryddade korvar från Spaninen mm.

Och det är ju bara så att man då med ett leende tar glaset och biter in i korven trots att hela kroppen säger nej, för det är ju det man gör på sådana tillställningar.

Dagen efter undrar man – vem f.....n är det som bestämt det egentligen?

Ja, det är upp till mig att stoppa mig själv vid det tillfället men det är väldigt intressant att ställa sig dessa frågor  i eftertanke – i alla fall under en söndag när man har massor som ”ska” göras fast det är inget av dem man vill göra.

Och vem är det egentligen som säger  att alla dessa grejer ska göras , plus om de verkligen ska utföras ; varför just på det sättet ?

Från och med nu ska jag ta ett eller flera djupa andetag och ställa mig själv och andra mer frågor som dessa.

Mot Sherwoodskogen!

Cecilia Götherström