Irja: Julafton

Ruben och Nicholas plockar fram gitarrerna. De sjunger för sina nära, som de sjöng för varandra där uppe i stugan i norr, lindar in varandra och familjen i böljande, glittrande tonslingor. Anselma vilar i pappas och farbroderns röster, det här är hemma för henne, och samtidigt del av en barndom hon undkommit. Olivia värmer sig i sångerna, hon minns dem väl, hörde dem komma till under långa vackra obekymrade år, de föddes i lätthet och kärlek, kalvades fram under ystert vårbete, aldrig hade hon kunnat ana att det skulle gå så fel. Nicholas försvann för henne, han försvann för Ruben. Han valde bort dem utan att förstå vad han gjorde, kanske utan att vilja det. Det verkar som om han har vilja nu. Viljan tillbaka. Och hon vill, hon med. Vill ta risken. Selma håller farfar i handen, han blir lugn av det, sitter still, sluter ögonen, suckar till. Vera ser i smyg på klockan, det börjar snart närma sig. Hon smiter ut i köket och värmer på glöggen, eller glöggarna snarare, hon har flera sorter. Förstås. Ska det vara så ska det. Russin, nötter, nötknäckare, praliner, äpplen, mandariner, knäck och ischoklad. Vera är över 80 år gammal. Hon kan inte tro det själv. Vera är stark, seg, envis och varm. Hon är en matriark som inte tänker ge sig innan barnbarnsbarnen kommit och invigts. Det här är julen, som julen ska vara. Men där finns även påsk med påskhäxor och ägg och godis, där finns midsommar med sill och midsommarstång och dans, där finns kräftfester och surstömmingsflykt. Det är hennes höjdpunkter, sedan kan man säga vad man vill om traditioner. Hon älskar dem för att de är för familjen, de är fest att förbereda och längta till, att skämma bort varandra i och känna igen. Till och med Vilhelm är lugn, verkar veta, känna till. Där, där är det. Det bultar, slår, hamrar på dörren. Vad i hela??? Vera väntar i bakgrunden när Ruben går och öppnar, tätt följd av de andra. Vera fnissar. Det här vet de inte om. Det här är inte tradition, inte än. Det var det, för länge sedan, när Selma och hennes kusiner var små. Men nu? Men jo. Där kommer tomten. Och en lång och stark och ståtlig tomte är det. Förtjusningen är stor, de är alla barn igen. Och tomten läser verser och delar ut paket. Självklart har Vera en baktanke med denna tomte. En tomte som är barnbarn till grannarna och i lagom ålder och med mycket fördelaktigt yttre, utan det vita skägget då. Vera ser till att Selma följer tomten till dörren, och är förbjudet belåten när Selma tar en jacka på sig och går ut tillsammans med honom. En tomte som heter Jens. Perfekt. Och Vera blinkar till sin lilltös när denne kommer in trekvart senare med glitter inte bara i håret utan även i ögonen. En god jul. Ska det överdrivas, så ska det göras ordentligt… 

Irja Liljeholm