Julaftons förmiddag

Alla är samlade utom två. De två som alltid saknas, förutom det robusta sällskap, Rubens familj, som väntas till kvällen. De två som saknas pratar man inte om, för man är rädd att göra De som Älskar Mest ledsna. Olivia och Vera pysslar i köket, de lägger upp kakor och bullar och fyller små knapriga marängskal med grädde och sylt. De gör det långsamt och förtroligt glädjerikt, de har längtat efter varandra och döljer det inte. Kaffet puttrar väldoftande arom, Anselma dukar omsorgsfullt och lite darrigt med kaffekoppar och fat, de fina, de riktigt tunna som man kan se rakt igenom. Nicholas var tvungen att kolla en sak i bilen, Ruben lägger upp vedklabbar i spisen efter konstens alla regler. Vilhelm prasslar med tidningen, harklar sig, säger jaha. Han imiterar sig själv, den han var, han gör det alldeles förträffligt. Nicholas kommer in med kyla och smussel. Vera bär in assietter, hon ser på granen med ett leende, stannar. De andra följer hennes blick, ser de också. De vrider på sig, sneglar. Ja, jo. De skulle ju inte ha några paket i år. Så var kommer alla de vackra hemligheterna som ligger under graden bredvid bocken ifrån? Nicholas är den enda som inte sneglar, han ser ner i koppen och är nöjd. Det känns gott i dem alla, belåtet. Olivia bär in kakfatet, det är en överdrift och en tradition, de dras till bordet, även Vilhelm, de bänkar sig. Komplimangerna flödar, det sörplas och smulas, trugas och resigneras, ja, bara en till, jag kan ju inte låta bli att smaka den också…!

”Jamen då så” säger Vilhelm, han klappar Olivia på armen, ”Ska du inte ta en till kaka, Nilla? De här är goda, ser du, mamma din har bakat, si ta en till!” De blir tysta, Olivia är inte Nilla om än lika blond som Nilla var. Nilla som inte är. Som inte varit på länge, som Selma aldrig träffat, så länge. ”Vera, sockerärten min, ska du inte hjälpa tösen?” Vera sträcker på sig, lugn när hon säger:

”Ja, Nilla älskade kakor. Hon kunde baka som de bästa. Hon skulle ha tyckt om att få vara med oss nu.” Vilhelm är belåten, och de andra blir lugna. ”Jag är bättre på det nu. Så att ni vet. Vilhelm har inte glömt henne, eller er, ni finns i hans hjärta. Han har bara trasslat till tiden ser ni. Eller hur, Ville? Och det är en tröst, får jag säga. Gör inte som jag gjorde. Våga prata. Så länge ni kan, kan ni försöka det?” Ruben sträcker sig över bordet och pussar sin mammas kind, Nicholas lägger en arm om hennes axel, Anselma kan inte se på sin mamma och Olivia biter läppen.

”Och nu får du berätta om Japan, Selma! Var det inte hemskt dyrt?” De byter ämne och delar historier och resor och skratt. Efter en timmas kakfrossande hjälps de åt att städa undan, och sjunker sedan ner i fåtöljer, soffor och på mattor för att läsa, skriva, spela kort, vila. Olivia ser på granen. Högen med paket har växt. Hon ler belåtet, de som aldrig ska ha paket i den här familjen, som det alltid varit, ett påbud hon alltid ignorerat. 

Irja Liljeholm