Ann-Charlotte: På kamel genom Saharaöknen

Lägerelden knastrade, stjärnhimmelen var mörkt blå. Pojken satt inlindad i en filt, hungern grep tag i hans lilla mage. Kvinnan och mannen satt tysta, de stirrade ut i den mörkret, ömsom njutande av tystheten och stjärnorna, ömsom otåligt väntande på den mat som tillagades över elden bortom tälten.

I tältet bakom dem sov den lilla flickan redan. Det hade varit en lång ritt hit.
Saharas sanddynor hade varit deras enda utsikt under de senaste timmarna. Till att börja med böljande och attraherande, därefter enerverande utan varken början eller slut.

De hade färdats i en karavan, säkert 10 kameler på rad. Pojken hade suttit tillsammans med mamman på kamelens rugg den mesta tiden medans pappan hade burit flickan i en dragsele på magen, ibland sittande på en kamel ibland gående bredvid det väldiga djuret.
De andra vuxna var en del av sällskapet men hade inte gjort många försök till konversation. Kanske berodde det på den överväldigande erfarenheten eller kanske berodde det på trötthet. Kamelerna var kolosalt höga och ståtlig. Sittande på djuret kände pojken sig stor och kvetsbar på samma gång. Ritten gick i sävlig takt, utan sadel var man tvungen att följa med i varje liten rörelse som djuret gjorde vilket innebar ett ständigt skumpande.

En av männen som ledsagat dem närmade sig deras filt, mannen och kvinnan kunde endast se hans konturer mot den mörka himmlen. Han gav dem bröd och oliver samt grillat köttspett och ris i ett lerkärl. Pojken åt gulsigt. Sen somnade han halvt ätandes på sin brödbit, mamman lyfta varsamt upp honom och lade honom i tältet bredvid sin syster. 

Elden hade nästan slocknat. De befann sig någonstans i Saharaöknen det var alldeles kolmörkt och stilla.