Camilla: Ett skepp kommer lastat

Eleverna frågar om jag också tror att världen kommer att gå under på fredag. De rabblar oändliga fakta som de har läst om det här. Den ena animerade youtube-filmen efter den andra visar kometer som spränger vår vackra planet, vatten som stiger och dränker allt liv, jordskorpan som öppnar sig som ett lejongap och slukar oss alla. “Vad tror du själv, Ilyasse?”, frågar jag en av killarna. “Typ…ingenting.” Svarar Ilyasse. Fast jag fortfarande kan se bilderna från alla filmer bränna hans näthinnor.

“Nej, jag tror inte att världen går under på fredag. Men jag tror att vi går igenom stora förändringar, det tror jag. Det kan hända att vi kommer att känna av de förändringarna ännu mer än vi redan har gjort, i form av system som slutar fungera, el som faller ut, väderkatastrofer, valutor som kraschar. Men vad som är viktigare för mig, är det här…om det nu är så att vi står inför stora förändringar…hur skulle du själv vilja att de förändringarna ser ut? Om du fick vara med och önska det du helst skulle vilja förändra här på jorden, vad skulle det vara?”

Vi leder varandra in i ett samtal där vi rör vid det vi älskar, det som gör oss glada och tacksamma. Ett samtal där vi själva är del av det som händer. Inte uppskrämda offer som tittar på någon annans animerade mardröm.

”Ta hand om din trädgård”, sa Voltaire. Det betyder för mig: Ta hand om ditt hjärta. Ta hand om dit skapande. Den plats där du får dela glädjefyllt, ödmjukt, heligt skapande tillsammans med Gud. När ditt hjärta och skölj det varsamt med tårar när det behövs. Plantera skönhet och hopp. Gläd dig åt frön som blir spröda strån och sedan glänsande frukter.

I samtal med dessa tonåringar som jag delar de flesta av mina dagar med, finns inte plats för Voltaire. Det blir mer en version av ”Ett skepp kommer lastat”. Vi leker med tankar, önskningar och drömmar. Vi skapar, för en del av den förändring som klär sig i stora härliga och förskräckliga vågor, sker just

här.

Camilla Onell

foto: www.innersplendor.com