dinsdag 21 december 2021

Ann-Charlotte: Alla 21 december 2021

 





Alla sandstormar som dragit förbi

skulle de någonsin veta, 

alla bränder som härjat i sinnet

kunde de verkligen förstå, 

alla översvämningar som hotat att brista

vågade de trotsa och försmå,


historiernas guldkorn som frön i vinden

väderkvarns skimrande vintersaga

präntade i pergamentets linne, 


krydda ditt färgbad

glitter och tofs, 

indianrop som svävar i vinternatten, 


tindra mitt hjärta

kotte och gran, 

påtar i himmelsk jordmån, 


omfamna vårt penseldrag

låt blombladen brista, 

av färgtoners vävda opus 


Ann-Charlotte

 

Irja: Del 21, Tillsammans, år 2080


En man och en saxofon i symbios. Ur denna symbios rinner nektar späckad med hest vibrato ut över gravfältet. 

Träd dansar, snöflagorna som grenarna sparat ihop lyfter, pudrar luften när de närmast tyngdlösa seglar mot markens vila. Mannen är sned och mager. Ett skrälle höljd i en svart gammal regnrock som är lite för kort och bred, han spelar med seniga fingrar i vinterkvällens andakt. Han helgar natten och de liv som gravarna vittnar om, de liv som pulserar kvar hos kvinnan han aldrig slutat älska. Hon står i en böljande, djupröd cape bredvid honom, stadig i ett par ärvda, bjärt rosa och synnerligen miljöopassande plastkängor, ett leende darrar på välformade djupröda läppar, fuktiga glimtar på hennes kinder i skenet från hundratals ljus. 

Framför henne ett röse i miniatyr, staplat med slipad natursten. I rösets mitt en grotta. I grottans mitt ett ljus som slickar stenarnas lager till liv. Nia saknar, men ändå inte. Rolf och hon fick många år tillsammans. Deras delade tid slog rot, spirade och vävde ett skimrande färgsprakande landskap av samhörighet och minnen. Rolf som inte tålde att se blod förlöste deras förstfödda tillsammans med Greta. Flickan föddes på årets mörkaste dag, den dag då ljuset segrar, precis ett år efter att Rolf och Nia träffats. Det blev en hemförlossning för att Nia inte ville missa en sekund av festen och låtsades tills hon storknade att värkarna var hicka. Nia böjer sig över gravröset, lägger handen på en av de rundade stenarna. Len och stadig, som Rolf var. Hon kikar bakom röset, där står statyn av en katt i naturtrogen storlek med huvudet på sned. Det känns som om katten ser rakt på henne. 

Nia vänder sig mot graven bredvid. Den är äldre, mycket äldre. Inte mindre älskad. Stenen är traditionell, spegelblankt svart. Under Gretas namn en intarsia i guld, en kotte med släta fjäll.  Greta levde i 85 långa år, sedan adderade hon överraskande tio till, och dessa sista tio brusade hon runt i braskande närvaro. Hon kastade all försiktighet överbord, blev till och med lätt rundlagd av all god mat som hon med iver inmundigade. Särskilt de rätter som hon inte smakat tidigare väckte förtjusning och Rolf gjorde sitt bästa för att överraska. Sixten gick mellan stugorna i spinnande välmående, hon led aldrig brist på knän att gosa i. 

P lyfter saxofonen från läpparna och lägger en arm om sin kvinna, de andas livets spiral. Liv, skapande, födelse, återkomst, inifrån och ut. Kosmos släpper snöflingor att dala och smälta mot deras varma kinder med viskningar om föränderlighetens skönhet. Nia andas ut, den varma andedräkten vindlar i vinternattens kyla. Pandemin tog inte knäcken på henne ändå, men det var bra nära. Greta och Rolf räddade henne, slet henne ur panikens stålkäftar, visade henne allt det ombytliga och röriga och sagolika som är liv. Trots den mörka, otäcka fonden. Deras treenighet, en förening som spann och sprakade, ett evighetens tomtebloss. 

Nia lägger huvudet mot P:s axel. Ber en bön, en kärlekens hälsning till de sina. God Jul. Älskar er. God Jul. 


Irja Liljeholm

Cecilia/ Elsa's Song Dec 21st 2021


  


“When the full moon dances in its own light. When its shadow pulls the breath of slivering starlight. When the omens and signs are one and the same. When the exhalation of the pine trees is your sleep, your lingering moments of trust. That is when the moonstone sings to you my child”.

Nejla recognized the lingering song with her heart. It had been spoken before, not too long ago. It touched her soul-strings.

The sun was at its highest in the sky. The longest night and the shortest day was casting long shadows here at midday. Dawn had presented itself earlier in between the waning full moon and the rising sun. Moments of magic, of twilight, of choice as the day broke in to being.

Nejla stood on the plains of the upper ranges, soup-mug in hand, viewing the vast open spaces surrounding her. Every breath up here this time of year created visible mist. Humans rarely ventured up here anymore. They just could not be bothered to take the arduous trek through The Valley of Thorns.

She watched the sun gently moving towards the mountain tops. Soon it would take its dive behind the peaks and the Aurora would be swooshing in.

Rick was gathering all the dogs. This morning they had all gone on a “walking expedition” so that the dogs could have a well-deserved rest after two weeks of constant day treks,. 

Luca the Labrador and Ricky’s husky pack Thor, Kabir, Storm, Wolfie and Saint had taken the lead. Jumping, digging, rolling around in the snow like they were still puppies. The joy rubbed off instantly. 

Nejla and “The Crew” -  her pack with the dear husky Starlight,  the super strong and cuddly Malamute Tuva and the joyful Samoyed Kriya - had tried their best to get Maddy the Magnificent out of her comfortable space in the cargo basket, but the black cat had refused to leave her view place. Off they’d gone without Maddy, jumping, rolling, digging along.

Now it was time for rest. Everyone together around the fire.

A bit higher up to their left Alabasters pack of wolves were resting. Even higher up to the right Snowflakes pack of snow leopards were just waking up, gently stretching and yawning.

“What defines and adventurer I wonder?”, Nejla looked at Starlight.

“It’s not dramatic, it’s subtle.” Starlight replied. “Someone who walks”.

“Just drop it, move on. Change course”, she on the other side of the veil added.

“There are doorways, there are bridges, there are walls. You can break them, run or climb them or you can choose. Choose to listen. To uncover. To align. You can choose to open, to cross, to disintegrate through gentleness.” Starlight continued. “It is not dramatic, it is subtle. Where you go from here is up to you. Your heart is connected. Always. Remember – breath is the doorway, silence is the answer.”

Nejla put her mug down in the snow. Ricky did the same.

“Uncover! Uncover! Uncover! Be!” she took another breath. “Embrace! Embrace! Embrace! Align!” She stood where she stood. Just stood.

Snow under her feet, wilderness in her heart. Huskies, wolves, malamutes, cats, dragons, labradors, snow leopards, samoyeds, friends, stars, songs and winter storms. Nejla was home. Aligned. Her heart was full. She exhaled.

Cecilia Götherström, Dec 21st 2021  

maandag 20 december 2021

Camilla: Delfinias sång 21

Med passionen 

kärleken 

flamman som brinner med avsikt 

intention

katapultar de sig själva in i en ny verklighet.


 

Då på grusvägen och nu. 

Den stora magiska konsten som växer sig allt starkare nu när ljuset inom varje människa blir större för varje dag. Ingenting behöver vi göra för det. Bara låta det växa i lugn och ro.


 

Lyfta blicken

till träden

lyssna

minnas

passion 

intention

sång

katapult


 

Lyft blicken

Måla med hjärtat

Färg och rötter

Berg och hav


 

Den nya jorden spirar.




& & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & & &


Skrivkringlor



Den stora Modern sade:


'Vill ni vara medskapare, och föda fram en ny jord?'


Och den lilla, modiga människan sade ja.


Så vandrade de med, genom dödstunneln, 

bärande livets spegel

där alla känslor och tankar speglas uppförstorade

och de mötte sina stora rädslor i spegeln

trycktes till marken av sjukdomar och en värkande kropp

och drevs fram genom kärleken som vill födas

och få en kropp i en ny tid.


Så en dag

när de trodde att de skulle bli tvungna att ge upp

såg de en prick av ljus

i tunneln

och berättelserna de skrivit

hade blivit en våg som bar dem

ända fram till ljusets födelse

varje dag

varje stund

och i varje intention.


God Jul

och grattis på födslodagen

önskar den Stora Modern

av all magi.




21-12-2021

Camilla Park





Cecilia/ Elsa's Song, Dec 20th 2021



 Everything seemed slower, almost stuck. 

Or no, not stuck, just sluggishly proceeding, Nejla corrected herself mid thinking. 

"Totally fascinating how deep many thought patterns are. You slip in to them without noticing, then you react and only then do you realise it is too late”, she spoke out loud to herself.

“What is too late?” Ricky asked.

“I guess nothing is too late”, Nejla realized as she replied. “We can always go back and change. We can always connect again and think or say or do what we really meant, not what our old patterns meant. I believe I have come to understand that this is actually what evolving in life is all about. Dropping the masks, gently tearing down the walls and owning what we need to release and uncover. Going back to those we dropped our reaction on, including when that one is ourselves at times, rephrasing, repairing. Through that we not only heal our patterns but we also heal the other being across from us as we throw out a bridge of loving rainbowlight through that very act. Does that sound weird or mushy?”

“Nothings mushy in the life of a musher!”, Ricky couldn’t help himself, slapping his knees, laughing at his own joke.

Soft, gentle chello like music drifted through the air, swirling around the mountaintops, dropping in and out of the crevasses, dancing, mixing, transforming. The full moon travelled across the heavens. No hurry. Just gently journeying.

“Do you know that command on the computer when everything seems to be out of whack?” Nejla looked across at Ricky as she moved the dogs from the sleds to the stakeout. 

“Force Quit, you mean?”, Ricky was half way head down and half his torso in to the Cargo Basket, getting the dogs meals out.

“Yes!”, Nejla enthusiastically replied. “It feels like the spell will work just like “Force Quit”. When things are stuck, just hanging there, solidly glued in the same warp you need a “Force Quit” right?”

“Right as rain”, Thor  budged in and replied.

“Starlight, Starlight, Comets and Void. Be bright. Shine clear”. 

Lyrics  were forming to the swirling music.

 Nejla looked over at Starlight. Their eyes met. In that moment Nejla realized  that Starlight’s very eyes looked just like that – starlight. Why had she not seen that before?  Furthermore, Starlights red and white fur reflected the starlight from above as well as the frozen starlight they rested upon. Was it Starlight singing as she gently howled or was it the crevasses?



Cecilia Götherström, December 20th 2021 

 

 

Irja: del 20, Greta, Nia och Rolf


Det finns möten av olika sorter. Det finns de som är nya, de som återkommer, de som är avsked. Det finns gudomliga möten som kanske ser träiga ut vid första ögonkastet men som visar sig bära fröjdefulla följder. Sådant var mötet mellan Rolf och Greta. Sedan finns det möten när det bara säger klick. 

Rolf sätts i arbete av Greta, hon är mycket tydlig och instruktiv. Rolf klättrar på stegen och darrar i knäna men nyfikenheten och tillfredsställelsen i att vara behövd ger honom mer mod än han egentligen har. Greta står vid stegens fot och ser till att ljusslingorna hon matar fram inte är trassliga. Rolf får klättra ner, flytta stegen och klättra upp flera gånger om innan de kommer fram till utgångspunkten, huset runt. Ett par gånger under klättringen fångar han en skymt genom fönstren av den mystiska kvinnan med trasselsuddshår, hon packar ur kassar och placerar ut ljusstakar, hyacinter och fat. Rolf kliver ner från stegen efter avklarat värv, svettig men stolt att kalla sig rutinerad på det där med stegar och höjder och slingor. Tillsammans med Greta befriar de resten av trädgårdens utsmyckning från sina kartonger. De ställer upp renar, tomtar, en släde, de hänger girlanger i träden och snöstjärnor runt ytterdörren som även förses med en lingonkrans. När de är klara är det mörkt, denna decembergråa eftermiddag. Samtidigt som Rolf slår på strömbrytaren med ett klick öppnas ytterdörren och Gretas besökare kliver ut. Hon översköljs av stjärnglittrande ljus. Hennes hår som slitit sig ur den slarviga knuten bildar en gloria runt hennes huvud, läppar med markerad amorbåge spricker upp i ett stort leende som suddar bort all inneboende trötthet ur blicken. Så står de där. Mitt emot varandra. Med ett klick tändes alla juleljus, höljdes stugan och människorna i ett mjukt stjärnfall, i ett sällsamt glimmer som jagar mörkret på flykt. Utifrån och in. Inifrån och ut.

När Greta kliver in i stugan med Rolf i hasorna slår hon ihop händerna av rörelse. Det doftar av hyacint, kanel, nejlika och saffran. I vartenda fönster står adventsljusstakar i svart järnsmide. På köksbordet ligger den där vackra duken hon tidigare idag plötsligt kände begär till: En linneduk med ett mönster av kvistar och kottar vars välvda fjäll blänker i relief, ett intrikat och finurligt hantverk utan liknad. På duken det stora julfatet belagt med guldflagetäckta makroner och fluffiga saffransbullar. Från spisen frestande ångor av glögg. Hon sjunker ner på stolen- den är mjukare än vanligt eftersom den är bäddad med en renskinnsdyna, även den inköpt idag. Och Greta snyftar. Greta snyftar och gömmer ansiktet i händerna. Rolf och Nia står tafatta vid spisen. Sneglar på varandra, lite blygt men av situationen påkallat, sneglar på Greta. Vad göra? Nia häller upp glögg i nya glas, bär fram ett av dem till Greta, hukar bredvid henne och lägger försiktigt en arm om hennes axlar, rädd att det ska vara för mycket. Men Greta välkomnar armen och lyfter sina och drar in Nia i en stor kram. Hon snyftar ännu, men kan med darr i rösten säga: 

Så här jäkla glad har jag aldrig någonsin förut varit!! 

Rolf harklar sig, det är någonting tjockt i rösten när han säger att det verkar som om julen kommit tidigt i år. 

Ja, så verkar det. De äter saffransbullar, smular golvet med guldflagor som faller från makronerna, tuggar på nötter och russin och värms av glöggen. Greta tänder alla ljus och packar andaktsfullt upp julgranskulorna ur sina förpackningar. Ser hur Rolf ger Nia en röd kula, hur Nia ger Rolf en i silver. Ser deras rodnad när händer möts. Och får tårar i ögonen, igen. 


Irja Liljeholm



Ann-Charlotte: Glänta 20 december 2021

 





Omgiven av skogens rus, 

kameleonter som leker kurragömma -

uppslukade av,

murgrönors sus - 

flankerar höbalens rundning, 


ledsagad medels älvarnars brus, 

morgonpigg kronhjort

klämtar, 


balanserar du på,

fiolsträngens flundra, 

ekens tiara skakar - 


slut dina ögon,

för att se, 

gå vilse i

konstens boning 


förflytta din radar -

vet vem du är

djupt in i skogens glänta



Ann-Charlotte