Ann-Charlotte: For the love of Words 21 - Endlessly

 

Whatever you are,

wherever you stay,

listen to the wind,

to the voice -

The words within our hearts

shift the meaning -

like seashells on the beach

us tumbling,

in the shimmering daylight

endlessly

 

    Wat jij ook Bent,

waar je ook blijft

luister naar de Wind

naar de stem

de Woorden binnen in ons hart

verleg de relevantie

Als schelpen op het strand

Wij tuimelen

in de Schemerende daglicht

oneindig

  Qualunque cosa tu sia,

Ovunque tu stia,

ascolta il vento,

alla voce,

le parole nei nostri Cuori

cambiano il Significato,

come conchiglie sulla spiaggia

ci ruzzolano,

nelle scintillante Luce del giorno

Infinitamente

    Vad Du än är

vad du än gör

Lyssna

Till vinden

till Rösten

Orden står skrivna inuti våra hjärtan

Flytta betydelsen

likt Snäckskal på stranden

Vi tumlar

I skymningens dagsljus

i Evighet

ฟรประภา

   

Ann-Charlotte: For the love of Words 20 - Belief

 

Don’t  hesitate when lightning strikes

Belief in the thunder,

Open the void inside of you -

Kiss the sunlight

Although the grains of sand are

Swirling

In the middle of the storm,

We appreciate everything we are

 

    Tveka inte när blixten går,

Tro på åskan

Öppna ensligheten inom dig,

Kyss solstrålarna

Även om sandkornen virvlar,

Mitt i sandstormen

Gläds vi åt det vi är

 

    Non esitare quando il fulmine colpisce

Credere nel tuono,

Apre il vuoto dentro di te

Bacia i raggi del sole

Anche se i granelli di sabbia sono vertiginosi

In mezzo alla tempesta

Apprezziamo tutto ciò che siamo

 

    Als de bliksem inslaat aarzel niet

Maar geloof in de donder,

Open de hiaat binnen jezelf

Kus de zonnestralen

Hoewel de zandkorrels wervelen

Midden in de storm,

Waarderen we alles wat we zijn

 ฟรประภา

Ann-Charlotte: For the love of Words 19 - Beautiful

 

When the World is turning,

the parenthesis is still the Same

First time,

as the pen makes the paper Shiver

such as Beautiful

as thousands of Bridges bursting open

 

    Quando il mondo sta girando,

la parentesi é sempre la Stessa

prima volta

se la penna fa tremare la carta,

sono bellissimi -

mentre Migliaia di ponti si spalancano

 

Als de wereld draait

staat het haakje Vredig -

eerste keer,

als de pen het papier doet trillen

net zo mooi, als

het Opengaan van duizenden bruggen

 

    När världen Snurrar

står parantesen still,

första gången

Pennan får pappret att skälva

Är lika vackert som

tusen broars Öppning

 ฟรประภา

Irja: Del 21) Den nya dagens färd mot ljus, klockan 00:00

Gryningen som bor bortom stjärnorna denna den mörkaste av dagar slipar spruckna fönsterkarmar med sin längtans glitter och släpper in ett löfte. Gryningen slår vindar till snö och låter den falla i sitt ställe, i egensinniga kristaller som klipper och klappar, väsnas för allt de är värda- och det är mycket. 

Champagnens bubblor kittlar struparna. De kärlekstörstande har ingen början, inget slut. De är varma och lena och helt och fullt inuti. Vilans aura får fart och snurrar av nyfödd energi som poppar popcornpop. Vilans aura säger emot sig själv och skrattar. 

Det är de öppna ögonen. Receptorerna. 

Det är valen. 

Det är vägen. 

Det är vissheten, långt under längtan. 

Och allt detta för att hon drogs mot en doft. 

Miro och Miira vaknar just när solståndet vänder. Omtöcknade, oskadda, uppfyllda. En blåskimrande pärla, stor som en fotboll, cirkulerar runt dem. 

De ler när snökristaller bäddar åt dem. De är inte längre rädda. Äppelmjuka kinder. Balsamerade rispor. Välsignade solstånd, där universum enas. Balans. 

Epilog

Det här laboratoriet har en relik i sin ägo. 

En relik som gärna hålls undangömd. 

Det ryktas om ett blåskimrande klot, en lyster lika mycket levade i ljus som i mörker, oberoende av omgivningens nycker. 

Det är en relik autonom inför världsekonomins förakt gentemot diskrepansen hos tillgång och efterfrågan. Som inte tar hänsyn till rik eller fattig, presterande, egensinnig eller avvaktande. 

Där mediciner inte biter, bryter reliken upp banade vägar. Acceptans är inte detsamma som att ge upp. 

Att läka är inte samma som att hela. 

Det som en gång har gått sönder

Blir aldrig sammansatt som var.

 Och tur är det. 

Irja Liljeholm

Camilla: De krokigaste träden 21

 

När vi vaknade på morgonen, alla tre i en säng, var världen ny.

 

Du lämnade inte Claras famn för en sekund. Som om du visste att hon var min stora kärlek. Som om hennes plats i vår lilla familj äntligen var fylld.

 

När jag drog undan gardinen såg vi pudriga kristaller falla över trädkronorna.

 

Alla världar knöts ihop i ett ögonblick. Kanske snöade det över en olivgård i Grekland för att jag hade fått namnet Selma? Tidningarna skrev om det år när snön föll i en grekisk bergsby.

 

Du växte upp med två föräldrar och ställde aldrig frågor. Jag ville skriva brev till dig så att du en dag skulle kunna välja om du ville veta mer om din historia. Söka din far. Söka silvertråden som binder oss till en envis dam i det kalla Norden.

 

Vår olja är älskad av många och vårt företag lever och frodas fortfarande.

 

Nu har jag levt många år och sett flera av mina älskade resa vidare. Mor somnade in under samma träd som jag föddes under. Sedan min Clara som blev sjuk och gick bort för fem år sedan.

 

Jag vet nu att träden menade någonting annat när de talade till mig den natten.

 

 - Sök ditt namn.

 

De menade namnet under mitt jordenamn. Det namn du också bär:

 

Älskad.

 

 

 

Camilla: De krokigaste träden 20

 

Under resan hem vecklade tankarna ut sig som våta och kladdiga fjärilsvingar som nu äntligen fick torka, tillta i färg och kraft, breda ut sig. Jag kunde inte sova en blund.

 

Jag såg kunderna, flaskorna, oljan, paketen, kontakterna, jag såg Olivgården frodas och jag såg dig Christos. Hur du skulle få växa upp under träden, med träden, med mig och mor…och innan jag hann stoppa tankens skutt såg jag Clara. Hjärtat drog ihop sig för att parera de tankelösa sprången men det var för sent. Jag längtade, hoppades, sörjde.

 

Sorgen fick inte fäste, jag hade fått hjälp, på något vis, av träden eller av en välvillig naturkraft, att slå in på nya vägar för vårt familjeföretag. Det fanns hopp.

 

Efter en lång, pirrig resan var jag äntligen tillbaka i vårt lilla hus, hos mor. Jag klev in i hallen, ställde ner resväskan och smög in i köket för ett glas vin innan jag skulle försöka sova, äntligen. 

 

Mor satt vid köksbordet. Hon väntade på mig. Kramade min hand, pekade mot det glas hon redan fyllt med vin. Plötsligt landade allt som hänt. Jag snörvlade i hennes famn, hon som alltid var där, närvarande, i allt.

 

-       Vi har fått hjälp. Vi kommer att kunna gå vidare, mor. Jag är för trött för att berätta allt nu, men vårt familjeföretag kommer att överleva. Till och med växa tror jag.

 

Mor nickade, men hon väntade fortfarande. Jag insåg att hon väntade av en annan anledning.

 

-       Vad är det mor? Har det hänt någonting?

 

Hon log, torkade en tår. Nickade mot mitt sovrum. Kysste min panna och drog sig sedan tillbaka till sitt eget sovrum.

 

Någonting hade hänt. Någonting stort. Nu kände jag träden, pulsen, rötterna som höll mig. 

 

Jag öppnade dörren till mitt sovrum. Du låg och sov, som alltid, i min säng. Bredvid låg Clara. Hon sov. För en sekund kändes allt som en dröm. Fortfarande yr av sömnbrist och timmar i bussar och flygplan satte jag mig på sängkanten. Du låg tätt, tätt intill Clara, som om du känt henne hela ditt liv. Ni sov djupt båda två. Mina stora kärlekar, trygga hos varandra.

 

Rädd att störa det stora, detta största, lade jag mig så försiktigt jag kunde bredvid Clara. 

 

Du och jag och Clara. Träden.

 

Visst var det så, att jag precis som Selma, var förd av en god stjärna.

Irja: Del 20) Den mörkaste dagen, klockan 23:59

Dragskåpet svajar. Glasdörrar skallrar. Miro och Miira kysser varandra med en hunger som kan förklara rummets bävningar. 

Ett litet kärl hoppar fylligt av saltat, äppligt syre med en kork som guppar i stormens mitt tills den släpper

släpper taget och flyger en projektils krossande kraft mot dragskåpets glasdörr. 

Glasdörren splittras, glasbitar regnar i riktning mot golvet men hejdas av kärlets vildsint erupterande kraft och skärvorna stannar i luften som plötsligt blivit bärande. Det räcker kanske med att en enda kork glöms bort, får torka sin ångest i fred, återfinns i prestationshast och… inte riktigt passar formen längre. Att den därför släpper syre och äppelblom fria att sippra längs randen, låter periodiskt korrekta grundämnen snurra och skava och tillslut lyfta när de äntligen finner utrymme att bära fjärils vingar… 

Miro och Miira faller mot golvet, rullar sammansatta in under ett bord. Den där doften, den att bada i. Den som sjunger själen till ett sprittande fyrverkeri. Sällhet i explosionens epicenter. 

Kraften hos den kemiska reaktionens saltade äppelsötma binds vid glasfragmenten och magnetiserar dem. Kvartssand och kiseldioxid, de splittras men dras åter mot varandra i en supersonisk blåtirad krock. I krocken går all luft som finns att hämta i rummet åt. 

Ett klot faller, ett golv spräcks. Utan ljud, för utan luft inget ljud. Miro och Miira svävar tyngdlösa med armarna om varandra. De är syre. De är ljud. 

Irja Liljeholm

Cecilia/Transmissions of Starlight / 19

 

Sirius. A binary star system.

 

Why had she put that down on a blue post-it?

 

Because Sirius had been calling her since just before The Gentle One left. Since The North Star left even. Sirius. The Dog Star. Just before The Star In The Heart arrived it had called even louder.

 

A Trinity of Stars.

 

Sirius, a binary star system. Binary meaning “a whole composed of two”, according to the dictionary. Two stars orbiting around each other, bound by the same gravitational pull. Like the dance of infinity. Two huge lights merging. Surrounded by what is often mistaken as a rift, as darkness. When it actually is vast space, pure beingness, potentiality, flow, growth, fertility.

 

A Trinity of Stars.

 

“Look up and look out at Sirius. See yourself as if you are observing from there. Let North Star and South Star meet. Take the chance. Take every chance. Every change as a chance. It’s that turning of the diamond reflection a few degrees. Say “Today I choose a different course, a slight adjustment of navigation. Because I want to see where it takes me. Where the horizon meets the sea of space in the heart. Where resistance  meets walls. And then I can change again. A small adjustment. Navigating from The Star in The Heart. On the course this circle of light, oneness and infinity is taking.” ”

 

Sirius.

Polstjärnan.

The Star in The Heart.

 

Trinity looked south. She knew for the first time that she did not have to choose north or south. All she needed to do was choose The Star in The Heart.

 

 

Cecilia Götherström, Kringlans AdventsKalender 2022

 

Irja: Del 19) Den mörkaste dagen, klockan 23:00

Miro och Miira står nära varandra. Miro förklarar hur han har tillagat varje munsbit, hur han tänkt, berättar om när, var och hur han skördat och torkat örterna som lyfter varje tugga till nya höjder. Hur ängarna och solen, jorden och snöflingorna inspirerat honom till återskapande. Han förklarar till och med hur det periodiska systemet bidragit till aromernas och konsistensernas levandegörande fusioner. 

Miira sjunger i själen. Miro lyfter en sked fylld av manna och hon böjer munnen mot den. Silkeslena element friskas upp av syra, dämpas av knaprighet, hon svävar på moln av komplexa dofter, de flesta tilltalande, vissa med vassa eggar, några kolsyrebubbliga. Miros tunga har lossnat, hans ord i grumlig, flerlagrad och djupt rotad längtan adderar ytterligare en dimension till upplevelsen. Det är den mörkaste dagen, den mörkaste timman och de står självlysande i gemenskap. Miira får en egen sked, vilket hon tycker är lite synd, och tillsammans fyller de sina smaklökar och doftpapiller med ljus och himmel, moln och aska. 

Miro, han tror att han dött och kommit till himmelen. Han kan inte sluta prata, sluta mata sin fjäril vingad, han ger henne en egen sked trots att han helst delat en, han anser att respekten kräver det. Hon ska ha sitt eget, att hon möter honom i hans skapelse är salighet nog. Han vill inte tränga sig på, inte pressa Miira. Han känner i djupet av sitt sökande att han delar och att han tas emot. Som han är. Och han vill ge samma i gengäld. 

När den sista munsbiten är inmundigad. När värmeljusen flackande slukar de sista stearinresterna. När syre och äppelblom skavts i rispor av saltkoner. De är inte mätta. Inte hungriga. De är viktlösa och jordade, samtidigt. De ser på varandra och vågar skratta. Och Miira slår armarna om Miros famn, för att ge honom en kram av tacksamhet. 

Där Miro kommer ifrån kramas man inte av tacksamhet. 

Så han kysser henne. Prövande och ömt, men ändock. Han kysser henne. Han kunde inte längre vara återhållsam. Och han hinner inte tänka på ånger, på konsekvenser, deportering, gränsöverskridning. För att just då,  

Just då vänder sig syrestärkta äppelblomsskivor ut och in och suger i sig saltkoner. Just då sväljer geosminet bladvävnadens spindelnät hela. Tillsammans, samtidigt. Vågen stegrar sig, vecklar ut sin längtan. Drar allt den rullar över med sig. Tsunami. 

En explosion. 

Irja Liljeholm

Ann-Charlotte: For the love of Words 18 - Face

 

The impression of the red wine

is lingering -

eyes are glowing,

in the unconscious -

Love of the heart

turn the face of sorrows,

upon the philosopher of the moons

release the cosmos

 

    Il ricordo

del vino rosso,

occhi che brillano,

L’amore del cuore

trasformando

il volto del dolore -

verso il filosofo delle lune,

Emancipato il cosmo

 

    De bijsmaak

van het rode wijn,

ogen die gloeien

onwillekeurig, in het

Liefde van het hart -

keer het gezicht van verdriet

naar de Filosoof van de manen

laat kosmos los

 

    Det röda vinets

eftersmak

Ögon som glöder

i det omedvetna

Hjärtats kärlek

Vänd sorgens ansikte

mot månarnas filosof

Frigör kosmos

 ฟรประภา

 

Ann-Charlotte: For the love of Words 17 - Osmosis

 

A breath beyond

the mist curtain,

a drama, which

captures and raises

the belief in its

genuine -

affinity,

Osmosis

 

    Een ademhaling voorbij

het gordijn van mist -

een toneelstuk dat

draagt en steunt,

het geloof erin –

oprecht,

verwantschap,

osmose

    Un respiro oltre

la cortina di, nebbia

uno spettacolo che

solleva e comprende,

crederci

nel puro

affinità,

osmosi

    Ett andetag bortom

Dimridån,

ett skådespel - som

lyfter och griper

tron i dess

oförfalskade

frändskap,

Osmosis

 ฟรประภา

Camilla: De krokigaste träden 19

 

Jag fick hjälp av en vänlig hotellreceptionist att hitta stället där en buss skulle hämta mig och andra turister som bokat en dag på Mårbacka. Guidad visning av Selma Lagerlöfs hus och trädgård.

 

Jag var besviken att det inte låg någon snö i den del av Sverige jag befann mig i, men jag var full av förväntan inför att ta reda på vad det var träden hade menat när de talade till mig i drömmen.

Det var glest i turistbussen. Ett äldre par, några studenter och jag. Jag undrade om jag skulle kunna känna släktskap med den som mor tyckte var viktig nog att inspirera namnvalet för hennes enda barn.

 

Bussen lämnade den lilla staden och körde genom böljande natur av ett helt annat temperament än hemma. Vi kom fram till gården och den entusiastiska guiden som skulle visa oss huset som  lämnats precis i det skick som när författarinnan levde.

 

Smakfullt inredda rum fyllda av framför allt böcker, ett hem som inte var skrytigt men som tydligt tillhörde en välställd kvinna. Kanske hade hon varit en rebell men huset kändes så fullt av titlar, ambitioner, priser, förväntningar och bilder...uppfattningar om ett liv mer än bara liv. Jag kände mig långt borta från pulsen som styrt mig hit, till en populär och förhärligad författare, en dam av klass…

 

Jag förstod inte vad jag gjorde där eller varför jag fått namnet Selma. Jag var besviken. Dessutom trött efter en hel dags lyssnande till alla detaljer om en kvinna jag inte kunde upptäcka någonting gemensamt med. Oron växte över Olivgården hemma.

 

Från köket där vi fick se den ugn som författarinnan hade varit så stolt över, kom vi till slut in i sovrummet. En vackert snidad träsäng, sidenkuddar av utsökt material. En kakelugn. Böcker, även här, i överflöd.

 

Guiden hade redan börjat gå mot hallen när mina nervtrådar signalerade någonting. En vacker glasflaska på det lilla bordet intill sängen. Bredvid böcker, ett foto av Selmas älskade, en näsduk, en sirlig lampa och en radio.

 

En flaska. Innehållets färg gjorde allt inom mig lent och lugnt, som alltid.

 

Jag visste redan, men frågade ändå:

 

-       Can I ask what that bottle is for?

 

Guiden tog några steg tillbaka in i sovrummet.

 

-       Of course. You see, Selma travelled a lot in her life, and she spent quite some time in Jerusalem. She was always in pain because of her legs and during one stay in Jerusalem she was gifted a bottle of a high-quality olive oil from an ancient olive grove. She discovered that the oil actually helped. She applied it on her legs and her pain diminished.  She could move more freely. She used to say it was her secret medicine!  She would have it sent to Mårbacka every year.

 

Bjällror ringde någonstans. Jag visste inte om det var på riktigt eller I mitt huvud. Ett gapskratt steg ur strupen. Jag skrattade tills tårarna rann,  och försökte sedan säga någonting vettigt till den förbryllade guiden.

 - I am sorry. It's just that...this very story...that olive oil... is probably the reason I flew across Europe to be here today.

 

Guiden, den välansade mannen i trettioårsåldern log artigt och stegade vidare, fortfarande brydd och möjligen lite rädd. Kanske var jag väl tokig också.

 

Från den stunden visste jag hur vi kunde fortsätta att sälja vår underbara olja. Läkande grekisk olja av superb kvalité. Den licensen hade vi redan och nu skulle ingenting stoppa oss längre.  

 

Transmissions of Starlight / 18

We went into the woods to be baptized by the trees. Over and over again. Bowing under ash, dancing under cedar, reaching for oak, hiding under willow, laughing with pine, sitting under beech, healing through birch, cocooning under elm. Every breath a baptism.

 

Do you remember how the trees actually found us? You wanted to head for the ocean and I pulled you towards the trees. Do you remember biking under them to get to the open fields? I sang to make you stop and sense them there right underneath their canopy.

 

Do you remember how their leaves turned yellow, bright, red, golden, orange ? Like they showed us the multidimensionality of every single essence which grows. The sides which turn in the wind and look different from every direction.

 

Do you remember them bearing fruit? And how every new entry to ,and every exit out of , the woods had its ritual of me devouring at least one of those fruits?

 

Do you remember that there is actually not a lot to remember aside from that we were, we are, together? That it was how our journey together started? And it will never end. As it is a journey on a thread of many journeys. Might feel like it has a beginning and an end, yet all it has is a continuity. A continuity of that which holds it. Life. Light. Power. The Force.

 

Do you remember driving through all the trees to find me? To pick me up? How it felt like home once you entered the pine forests? How you loved the birches, ashes, oaks et al and that love turned to passion and homecoming when the pines started lining the road?

 

That is the continuity I want you to follow. 

The continuity of the continuity of space, passion, life. You. Trinity. Power, Stillness and Presence. Smack right in the continuity of Space, Passion and Life.

 

If that ain’t an instruction for the New Chapter, I don’t know what is. And I, I know everything. I am Starlight.

 

 

Cecilia Götherström, Kringlans AdventsKalender 2022

 

Irja: Del 18) Den mörkaste dagen klockan 22:42

Miira tar in rummet. Värmeljusen, den marmorerade rullvagnen täckt av delikatesser, Miro. Hans ögonbryn i synk med hårets upproriska ofriserade virvlar, hans ögon gnistrande bakom stekflottiga glasögon, kindernas av skaparlycka avslappnade mjukhet. Det är som om han passar ihop med sig själv. Och så dofterna, aromerna, ett intrikat sammelsurium som hon nu badar i. Springturen har bränt de sista murkna jästkornen från ölen, hon är svettig men stark, en mardröm lyfter från axlarna och lämnar henne. Hon har satt i korken, i tid enligt hennes beräkningar och här står hon inför en bankett i oväntad kombination,                    mannen och delikatesserna.

Miro andas ut när han ser att den rusande galningen är Miira. Kvinnan som så förläget tog hand om honom när han kom in ledsagad av den bullriga, joviala chefen. Han vågade inte ens tänka tanken i deras möte, men fjärilarna i magen fick han inte stillade. Självklart var han inte god nog, det visste han. Inte god nog för myrra. Fjäril, vingad. Ostoppbara fladder. Och här står hon nu, just när han ska till att provsmaka sin hemliga, olovligt komponerade meny. Hennes svar när han bjuder in henne till sitt kulinära experiment tänder en glädje vars flamma han längtat efter men aldrig upplevt. Han har smakat på den i miniskula smygportioner när grannarna flockats, ditdragna av hans lömska tillägg till systerns bastanta grytor. Men det här, det får honom att klara av att räta på ryggen. För Miira tar ett par långsamma, muskelömma steg mot honom. 

Yes please, säger hon, så snällt. Tack gärna, it looks marvellous and it smells like heaven!  Och om hon inte redan var så rödsvettig skulle rodnaden ha synts, vad håller hon på med, att hon vågar?!

Irja Liljeholm

Camilla: De krokigaste träden 18

 

Du, älskade barn, sov i mors famn när jag åkte.

 

Jag flög över sandiga berg och gröna skuggsidor mot den värld mor hade viljat ge med mig genom mitt namn.

 

Det var inte svårt att välja resväg och hitta boende. Ett hotell, inte långt ifrån det hus i Sverige, i Värmland, där författarinnan hade vuxit upp och senare köpt tillbaka när hennes talang inte bara genererade ett Nobelpris utan också pengar i överflöd. 

 

Jag funderade aldrig på var mor fick all information från när jag var yngre. Men det gör jag nu desto mer. En bergsby, i en tid när människor pratade med varandra i stället för med en dator eller en telefon. Hur visste hon allt hon hade berättat för mig? Fanns det ett helt kapitel före min tid som hon aldrig delat? Skulle hon ha gjort det om jag hade frågat?

 

Hela den långa resan bars jag av min uppgift, gåtan som träden hade gett mig.

 

Till slut nådde jag hotellet jag hade bokat för några dagar, mitt i storskogarnas djupa, mystiska mörker. Lugnet var vemodigt och konfronterande. Tystnaden kändes obekväm.

 

Jag åt en tung måltid i restaurangen, lika allvarsam som skogen som omgav mig, och somnade tidigt, redan förväntansfull inför nästa dag.

 

Selma…vad skulle du berätta för mig?