maandag 21 december 2015

Ann-Charlotte: Anden i glaset / 21


Morgonstunden gjorde sitt intåg, mörk, löftesrik och förväntansfull.

Han uppskattade sällskapet.
Lars-Ingvar drack sitt kaffe med en sockerbit och en skvätt mjölk. Småpratade med Olle, Sven, Karl och Mats.
Att umgås med dem var otvunget. Bara vetskapen av att ha andra medmänniskor runt omkring sig var värdefullt. Han behövde inte anstränga sig, behövde inte engagera sig i onödan, han bara var, bara var en i gruppen.

I gången som ledde från vardagsrummet till trädgården stod det blankpolerade pianot.
Kay's fingrar dansade över tangenterna. Hans ögon var slutna. Tonerna han kreerade var intagande, milda, liksom fogliga. Det fanns inga mellanrum, ingen början inget slut. Focus förändrade för en kort stund, han öppnade ögonen bara för att lägga märke till Tina sjuksköterskan som öppnade grinden. Resonansen av det svarta blankpolerade pianots toner återspeglades i nostalgins vemod.

Den lila systern samlade på livsöden, på generationers historia, porträtt och skildringar. Hon präntade dem och lade varsamt silkespapper emellan. Bevarade dem i en det uråldriga skrinet.
I sprickan av hennes trygghet skönjdes hennes ädelsten, ametist. Dess violetta färg var synligt för det mänskliga ögat, dess begränsningar flytande, oberusade.

De fyra systrarna var samlade i djupaste förtroende. De var intima, nära varandra fast mellanrummet mellan dem fylldes ut av fjärran.
Genom glaskulan bevittnade de skeenden, som för blotta ögat var gömt.
De färdades genom rymden. Längst vardandets tidsskeden, längst det som är nu, och det som var då.

De såg henne, vacker som en ängel.
De kände hennes skörhet, hennes sårbarhet lika resolut som hennes hållning när hon vände sig om och gick.
De såg honom, mannen med filthatten.
De såg hur han famlade efter henne i molntäckets rus.
De hörde hur han ropade.
De såg hur han valde hjälplösheten i efterdyningarna av kollisionen.

Hur bearbetar hjärtat och själen sorg när de intimaste banden brister?
Var finner du kraft att gå vidare utan att förlora en del av dig själv?

"Någon rörde sig oroligt under lapptäcket i järnsängen som stod i ett hörn av rummet. En ung kvinna lyfte sitt bleka ansikte från kudden och viskade:
- Jag vill se mitt barn innan jag dör.
Doktorn som hade suttit vid brasan och värmt sina händer, tog pojken och lade honom i hennes famn. Med ett matt leende kysste hon honom på hans lilla panna."

Stolens rundning dess skal, inneslöt Lars-Ingvar där han satt. Den bruna äggliknande fåtöljen omfamnade honom. Det var som att han upphörde att finnas, som att orden uppslukade honom.

Pianots toner störde inte, men vidrörde hans själ med lätta förväntansfulla andetag.
Bokens epilog närmade sig.

En gäll ringsignal skar genom rymden.
Tina gav honom telefonen.

-Hej Lars-Ingvar...
-Pappa, det är jag, din dotter.
Lars-Ingvar lyssnade till Rosalindas välbekanta stämma.
Hans dotter hade kommit tillbaka efter alla dessa år.










Cecilia / Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen



Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.


Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.
Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.

Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.
Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.

Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och  salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.
Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.

Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”
Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015