zondag 31 maart 2019

Ann-Charlotte / Utomjordingen


Ibland känns jorden fuktig och lerig,

sådär envis som den kan vara och fastna under naglarna,

då skrubbar jag hårt,

ibland lite för hårt,

med rotborsten, med dom andra naglarna försöker jag

gröpa bort leran,

det är ju som tusan att dom bryts så lätt fastän dom inte har hunnit bli så långa ännu,

ja, långa och prydliga naglar det har de flesta andra vuxna,

de flesta andra damer,

jag är väl undantaget,

blir aldrig tid för att vårda, hålla ordning, se efter dom,

jo, alla andra såklart,

fast mig själv,

det är inte givet,

förresten tycker jag om myllan,

det gör väl inget om man är smutsig,

fast att höra till gruppen,

att riktigt höra hemma,

det är väl något annat.



Det kom en nykomling till byn,

han hade färdats på molnen,

drivit iväg, först lite långsamt, rytmiskt och harmoniskt,

han hade faktiskt tyckt om det,

att resa iväg sådär på måfå utan ett riktigt mål,

fast sen kom ovädret,

det var en storm utan like,

bröstkorgen blottades,

revbenen skar igenom huden, vinden drog honom i hårroten och vred till,

sådär som det måste kännas när syrran sätter upp håret i en knut så hård att den håller i flera timmar

utan att rubbas i sin form,

formad av tiden,

visst blir man det,

vem är inte det,

fast inte alla kommer ihåg vad det var som formade dom,

vissa gånger kanske själva knådningen är den som har satt sina Kattla märken i minnet,

då bränner det där i närheten av hjärtgropen,

då svider och sticker det.



Han färdades på åskmolnen,

arga som bin,

han kastades än hit än dit,

jag tror till och med att han tappade medvetandet,

det var då de andra lömska och kaxiga,

de som kallade honom utomjordingen,

det var då de slog honom med sina bara handflator,

precis mellan skulderbladen,

det ekade, dunkade, dunk, dunk,

det var som om han var närvarade men ändå inte,

det var som om han aldrig någonsin skulle lyckas resa sig upp igen,

som om hans vilja, styrka, hans livssaft hade runnit ur honom,

han hostade och hostade,

upprepade gånger,

det fanns en överhängande fara att det skulle utvecklas till något kroniskt,

men i slutändan kom det upp,

den kom upp till ytan,

den där satans brödbiten,

hård och sträv,

den som skurit hans inre.



Att inte höra till,

att alltid gå lite i utkanten,

det tar på krafterna,

fast sakta lika långsamt som jag börjar inse att vårdade nagelband inte bara är något ytligt,

utan faktiskt reflekterar din omtanke om dig själv,

lika sakta reste han sig upp och hittade de där små bitarna,

knäckebrödssmulor,

var det nog inte,

skorpsmulor,

måhända,

jag kommer faktiskt inte ihåg,

fast vad spelar det för roll,

dom små bitarna formade ett mönster,

formade hans framtid,

faktiskt,

som den utomjordingen som han var,

som den nykomlingen som han var,

faktiskt just så.



Med tiden har det funnits flera som han,

flera som färdats från långt borta,

andra som flyttat på sig,

närmare inpå,

alltid var resan mot jordens medelpunkt en del av något större,

jorden kändes hård och skorpig,

brun färgad och lite sandig,

fast om man stannar,

stannar upp och lyssnar,

stannar upp och ser,

så hör man dom andra,

som kanske inte är så annorlunda än mig själv ändå. 

Ann-Charlotte Molin

Cecilia / Utomjordingen





Pop eller rock?
Grönt te, vitt te, rött te eller kanske kaffe?
Ytlig motivation eller bottenlösa djupdyk?

Alltså, hon fattade ingenting. Varför, varför, varför skulle det väljas hela tiden?  Varför kunde man inte bara tuta och köra och ta dagen som den kommer från första andetaget på farstukvisten?

Den dagen hon steg in i sin lilla cylinder-eka, som pappa kallade hennes egen designade och på beställning byggda stjärnskepp , där i Bosporgalaxen för att luffa runt mellan södra universums alla blå planeter hade hon aldrig kunnat inbilla sig i sin vildaste fantasi att hon skulle fastna i en av de blåas valträsk.

Och nu hon hade varit här i snart 3000 jordeår. Ett ögonblick i galaktisk ande-räkning. Ca 5 år i hennes egens födelseplanets räknesystem där de egentligen aldrig räknade tid. De räknade ingenting. Inte avstånd, inte valuta, inte ens stjärnorna på himlen. Varför sätta saker på rad när inget skapas i rad ändå?  Men ja, varje blå planet verkade ha något slags räknesystem, någon sort av ranknings-lås-in-allt-och-alla-i-en-låda-och-koppla-ihop-så-ni-missar-alla-poänger ekvationsmani. 

För varje ny blå planet hon ankrade vid ett tag var hon tvungen att installera nya instrument för att kunna ta sig till nästa ställe och dess rangordning.

När hon landat på Val-ön på just denhär planeten, lagt till sin cylinder-eka i lagunen nere vid stranden hade hon tagit sig upp till lodgen vid trädsamlingen och bett om att få boka ett rum för obestämd tid. Rangordnandet satte igång innan hon fattat det. De hade bett om hennes namn.

”Miranda.” hade hon sagt,
”Fru eller fröken”, hade de frågat.
”Bara Miranda.”
”Bara Miranda. Och efternamn?”
”Bara Miranda, efternamn? Vaddå?”
”Bara Miranda Vaddå, vilken titel?”
”Titel?”
”Ja, doktor, fil kand eller liknande.”
”Kapten”. (När hon nödmellanlandat på Mars på väg hit hade hon lärt sig att titulera sig som Kapten)
”Kapten Bara Miranda Vaddå, välkommen till Jorden, Etern, Val-ön, Mitt i Oceanen”.

Helt plötsligt var hon någon i rangordningen bara för att det stod ”Kapten” i hennes bokning.
Alla som jobbade och bodde på lodgen bemötte henne med ”Hej Kapten”, ”God morgon Kapten”, ”Läget, Kapten?”. Ingen hade en aning om att hon var ensam om att ro sin cylinder-eka, att Kapten var något man gjorde utan att ge order till ett band av ”underordnande”. Vilket sjukt ord det var förresten...

Men nu var hon här. Och det verkade inte som om hon skulle komma sig iväg inom de närmaste jord-decennierna. Hennes cylinder-eka försvann nämligen under en väldigt pekuliär afton.

Cecilia Götherström  2019-03-31

Irja: Utomjordingen



Jordemodern har bevittnat otaliga förlösas. Hon har bistått när de ryckts ut ur sina fästen, knipsat dem loss från livmodern, sett dem dra in luft och kasta ut den brukad i världen för första gången. Nakna, värnlösa, uppdragna ur sin moder. Hon har sett så många, upplevt jordbävning efter jordbävning där alla vallar brustit på alla upptänkliga sätt. Ibland med frekvenser av öronbedövande kärlekssång, ibland med muller av hotande sprickor. Vid de sorgligaste av bävningarna gapade efterskalvet i stumhet, i tystnad, det var då jorden vred sig runt sin axel utan att förmå kvida, allt borta. 
Hon har betraktat flödet av blod och vatten, strängar av kött och massa, hon har letat efter meningen i det. I det som fortgår, i det som rullar ut svallningar till gagn för universums lek med tiden. 
Ur jord är du kommen. Till jord skall du åter varda. 
Däremellan är vi utom. 

Vi är i detta utom, i detta utanförskap där vi ska ta form och växa. Växa i ständig strävan efter vår jord, vare sig vi vet att detta är vår strävan eller ej, vare sig vi förnekar eller erkänner att det är ett oundvikligt mål. Det är få som vill godta det. 
Det vi delar. 
Hon kupar handen runt en fontanell. Vidöppna; fontanellen, skötet, ögonen, munnarna. 
Och fader viskar: Välkommen till jorden! Och han har så fel. Han viskar: Jag ska alltid skydda dig! Han tar miste. Inte i sin vilja, inte i sin kärlek, ej heller i sitt beslut. Och modern nickar: Här är du nu! 
Hon har så rätt. 
Utom jorden, med fötterna trummandes mot den, med nagelbanden skitiga av den. Utom jorden, med välvda drömmar om framtid och kärlek, erkännande och beskydd. Utom jorden, i arbete och vila, i tristess och extas. 
Hon drar upp en rödbeta ur myllan, kupar handen om det mjälla röda, suger upp saften med läpparna, röd jord. Hennes händer runt spinnande lera på en framtrampad drejskiva, ett kärl tar form, utanför, innanför, detta kärl bär ett hav av salt ursprung i sin enkelhet. Nu när hon ändå har tid kvar letar hon, jordemodern, efter meningen. Hon finner den i födelsen och återvardandet, i det skälvande ögonblicket mellan då och nu, i jord och utom jord. I bärande bävningar, i skalven under öppna ögonblick. 

Ur jord är du kommen. Till jord skall du åter varda. 
Om och om igen. 
Ja, där finner jordemodern sin mening, en mening som är i vördnad. 
Hon kupar sina åldrade händer runt lerans fontanell. 
Hon ler, och ett nytt ögonblick skälver sitt skalv.  

Irja Liljeholm

Camilla: Utomjordingen

"Jag är redo att bli en utomjording" viskar jag när jag ser inre bilder av organ i min kropp som byts ut. Jag förstår inte själv vad det betyder, det jag säger.

Om jag släpper taget om allt det onda, värkande jag ärvde av kvinnorna i min familjelinje, allt som tegs om, stoppades bort och trycktes undan och sedan bara fick prata genom rivande smärta och blödningar som floder...om jag släpper den länken i kedjan...är jag en utomjording då?

Varför den djupa sorgen när jag frågar mig själv vad jag gömmer mig bakom? Strömmande, milsvid sorg.

Har jag gömt mig bakom det djupaste såret, sprungit så fort och ansträngt mig till det yttersta för att hjälpa andra...i stället för att se den djupaste sorgen och rädslan i ögonen...är allt meningslöst?

Om jag inte försöker hjälpa och läka andra, vem är jag då?

En utomjording?

"Skriv den sannaste mening du vet."

 - Jag är en utomjording och har alltid varit det.

Det finns ett större, ljusare sätt att vara och att ge. Det ljus som brinner i stormens öga, så stilla, så tyst, neutralt. Ofärgat av sorgen jag ärvde med min människodräkt.

Allt är helt meningslöst och så meningsfullt, samtidigt.

Ingenting är som jag tror.

Jag kan inte rädda någon.

På andra sidan av den stora sorgen blir allt annorlunda, jag vet. Jag blir annorlunda. Mindre jordisk. Mer utomjordisk, eller kanske just inomjordisk.

Träden berättar att även de stammar från stjärnorna. Om de kan stråla så mycket kärlek som en del av Moder Gaia och samtidigt leva sina minnen som utomjordingar, då kan jag också det.

Jag är en utomjording.