Ann-Charlotte / Det förflutna 16/17

Dagarna gick snabbt, det var nästan jullov nu.
Mara gladdes åt att de hade slutat tidigare idag. 
De yngre barnen hade fått gå hem medans de äldre barnen, 
lärare, flitiga och hjälpsamma mammor och pappor 
skulle tillbringa eftermiddagen och kvällen med att trolla, 
omvandla skolans aula i ett vinterlandskap med stall och 
härberge. 
Imorgon skulle det övas hela dagen på deras julpjäs.
Mara skulle sjunga i kören fast i hemlighet hade hon lärt 
sig alla Marias repliker ifall att Maria blev sjuk,
och så var han som spelade Josef fakriskt riktigt söt också.

När hon steg av skolbussen var det fortfarande ljust. 
Hennes steg var lättare nu, 
mer i samstämning än de varit på länge, 
det kändes fint att ha en vän, 
en vuxen som lyssnade och förstod henne. 

Lite längre bort stod en hjort,
Mara stannade upp,  
hjorten lyssnade, spejade och galopperade sedan iväg,
samtidigt förnimmade hon något annat i skogsbrynet, 
långt fladdrande hår, 
hon tyckte sig se det,
där bakom trädet, 
något, någon, 
en genomskinlig gestalt,  
som en frosthinna, 
visst hade hon sett det, 
eller såg hon i syne?

Ängslan snuddade vid hennes kind,
några andetag senare grep nyfikenheten hennes hand 
och ledsagade henne in i skogen. 

Träden, de uråldriga, 
sträckte sina knotiga utlöpare mot varandra,
bildade resliga gångar. 


Hon följde sin instikt nu, 
det var något här.