Irja: Drömfångaren, del 8

Klara nyser flera gånger, häftigt, okontrollerat och föga elegant. Hon nyser så att stolen skakar och tar in det faktum att dokumentet hon undertecknat är ett skämt. Som om rikets dugliga furste skulle behöva hennes hjälp! Klientens historia är så osannolik att det är löjligt. Klara kan veta, eftersom många ur stadens elit uppnått sin status tack vare henne. Hon är skickligast av alla landets konsulter på att gjuta om krackelerade fasader och ängslig självömkan till karisma, något som gör henne uppburen och aktad. Den här mannen är ett persiflage. Klara nyser en sista gång och tar emot näsduken Sten bekymrad håller fram. Näsduken bär omisskännligt doften av choklad när hon håller den mot näsan, det hela är då verkligen genomtänkt iscensatt; den löjligt anonyma personen, det överdrivna dokumentet och alla förvirrande doftspår därtill. Det finns ingen annan förklaring än att ett eller annat fjantigt TV- program vill driva med henne. Lyser inte webkameran på den öppna laptopen i hörnet? Hon vill inte avslöja sig genom att undersöka saken. För Klara har bestämt sig att spela med och graciöst men skärpt sätta lurendrejarna på plats. Hon kanske kan få ut lite gratis publicitet av det till och med.  

”Jag ber om ursäkt.” säger hon och ler förbindligt, hon ska då visa svenska folket hur man narras. ”För att kunna få en uttömmande bild av din situation, behöver vi göra lite fältarbete.” Sten ser undrande ut. ”Ja, vi ger oss ut en sväng.”

De lämnar hennes kontor tillsammans efter att hon sagt till Elin som måste vara medhjälpare i den här farsen att ställa in resten av dagens uppdrag. Klara blinkar till Elin när hon ger sina instruktioner, som om det skulle finnas fler klienter inplanerade när man utsätter sin chef för ett spratt som detta. Elin hinner inte svara på vare sig blinkning eller order, Klara väntar inte in henne. Utomhus tar Klara upp farten mot Gamla stan och slottet, med en knappt synlig liten man i hälarna. Hela vägen iakttar hon omgivningens reaktioner. Ingenting utöver det vanliga. Det är ingen som ser efter dem, inga kameror riktas mot dem. Sten småspringer flåsande snett bakom henne. Först undrar han vart de ska, sedan inser han vart de ska. Han såras av hennes misstro men är tvungen att acceptera den. Det är ju så det är. Han har inget privat jag, han saknar helt personlighet inkognito, han vet inte hur man gör. De stannar inne på borggården. Enligt informationsskylten har de precis missat vaktavlösningen. Klara vänder sig till Sten som fortfarande är steget bakom henne.

”Så…” hon ler, men inte varmt. ” Var är kamerorna?”

Irja Liljeholm