Irja: Drömfångaren, del 4

Det är många år senare. Decennier har snurrat siffror, årstider har ritat avlagringar, det finns långt över en miljon berättelser i staden. Berättarna flockas i bilköer, på kontorsgolv, i tunnelbanan. De förhåller sig till varandra enligt en nedärvd och omvårdad palett i etikett och säkerhet: de följer trafikregler, de bär hjälmar, knäskydd och reflexer, de köar i någorlunda räta rader, de är i det stilla överens om att inställningen till den sista kakan på fatet avslöjar mer om en persons karaktär än de bästa av personlighetstester förmår. Samtidigt klibbar deras berättelser allt tätare fast vid vildvuxna drömfångar- tentakler. Tentaklerna tar i detta nya tidevarv inte enbart näring av etern men även av internets sugande strömningar. Idoler är ryktbarare än någonsin, moralen allt vidsyntare och varje berättare är sin egen lyckas smed. Lyckligast anses den som offentligt får sitt värde bekräftat, det ses som en form av tillblivelse där kärlek och rikedom och tröst brusar i ett. Det är lukrativt när så många berättare lockas av drömfångaren och samtidigt anstränger sig för att inte falla ur paletten. Detta är en nisch som Klara är hemmastadd i.

Den här decembermorgonen klatschar hennes klackar mot Drottninggatans ärrade plattor, en vindflaga lyser upp hennes silkiga scarf och fladdrar med den, hennes oklanderliga kappa böljar rörelse framåt, i handen svänger portföljen. Djupt bruna mockastövlar, mossgrön kappa och konjaksgul portfölj med guldspänne. Röda läppar, blont hår, blå ögon. Vintertung himmel, osande avgaser, pastellrappade fasader. Svischandet när en buss passerar. Aromatiska glimtar från Hötorgshandlarnas blommor och frukter, lädervaror och karameller. Klara sveper målinriktat genom vardagsrutinen. Men djupt inne i rundlarna, inuti kringlan, ska hon snart till att korsa sin egen väg.

Irja Liljeholm