Irja: Drömfångaren, del 17

Sten, hand i vitt bandage, kind strimmig av rivmärken. Hans hår mörkt och slätt, förmodligen ännu fuktigt av hagel. Klara och Sten virar dubbla ljusgirlanger runt granen och positionerar in glaskulor i guld och karmosin. Hon kan känna Stens värme när han tar emot glitter att fästa i grenarna, doften av skog. Utanför köksfönstret övergår hagel i snö, tjocka flingor dalar, dagen gryr utan annat ljus än drömfångarens kopparglans. De böjer sig över mallarna på köksbordet:

”Arg, motsägelsefull och sluten?” Hans rodnad djupnar och kaffe skvimpar över kanten på koppen han håller i, bruna fläckar mot vitt bandage. ”Är det så du ser mig?” Klara är rädd att hon förolämpat honom, men inte: ”Jamen, det är ju en bra början tycker jag. Så mycket bättre än att vara pålitlig, tydlig och korrekt.”

”Jaha… ja så bra. Jag ska jobba vidare på det här då.” Klaras replik är avsedd att runda av morgonens möte. Han är idogare och mer oförblommad än hon trott, kanske kan lite otvungen styling göra susen för hans självbild?

”Nu?” Sten låter förskräckt. ”Nej, det är väl ingen brådska? Du är ju ledig och allt. Vad hade du tänkt göra mer idag?”

”Ingenting faktiskt. Jo, läsa lite…” För läsa är ju någonting man gör i ensamhet, den vinken kan nog Sten ta. Sten nickar.

”Då läser vi då. Kan jag få låna en bok?” Sten vill läsa något som Klara tyckt om, men när hon ger honom en biografi om Steven Hawking genomskådar han henne. ”Nej du. Den här har du fått i present och du har inte ens läst den. Jag har ett arkiv fullt av sådana här luntor jag måste plöja för att verka insatt. Inte idag, snälla. Ge mig något du verkligen tyckt om. Något oseriöst. Åh. Så menar jag inte. Men någonting fint.” Hon tvekar, men räcker honom Tidsresenärens hustru, fantasifull, romantisk och inte ett dugg prosaisk. Själv plockar hon upp en deckare av Kepler. Sten sätter sig tillrätta i soffan, hon tar fåtöljen. Efter en stunds harklande och ömsesidigt glanande sänker sig läsfriden över rummet. Tidlösheten, sagornas vibraton, spänning, bomull. Sidor som vänds, tekoppar som under tystnad töms, inåtvända blickar, in mot berättelser och resonans. Och snön fortsätter falla.

Klara slumrar tydligen till, för hon väcks av en snarkning. Sten ligger på hennes soffa, han sover djupt. Hon lägger en filt över honom, ser till sin förvåning att filten inte räcker till, hans strumpklädda fötter, blå med gyllene kronor på, sticker ut från soffans kant. Hon fnissar och går ut till sitt köksbord.

Irja Liljeholm