Irja: Drömfångaren, del 12

Klara sitter i en fönsternisch överst i Kungliga slottet, med fursten bredvid sig. Han har vad det verkar bett henne, image- drottningen, om hjälp eftersom han vill lära sig att ha roligt, mittemellan- roligt. Roligt? Klara vet knappt vad roligt är och lagom finns inte i hennes register. Hon vet vad succé är, berömmelse och värdering. Hon vet vad som smakar och doftar gott, vet hur en väl inövad dans känns i kroppen. Hon vet hur det är att uppnå mål, för henne är det samma som att ha roligt, är det inte? Den kortväxta genomskinliga mannen vid hennes sida mumlar på, snabbare nu, nästan obegripligt:

”Jag menar att jag tror att jag vill ha roligt. Jag vill inte vara urholkad. Jag vill kunna se mig i spegeln och säga nej men hej, där är du ju. Kanske jag kan känna, jag menar uppleva, verkligen bestå då? Vem är jag? Jag, den lyckligt lottade, den välnärda, bortskämda, rika, mäktiga…?” Han kvider till. ”Inte ens generositet får mig att må bra. All denna välgörenhet, det känns som paternalism! Det får mig faktiskt bara att må sämre. Och det värsta av allt är skulden! Jag som har allt. Jag har faktiskt inte rätt att känna mig så här. Jag är skyldig tacksamhet.”

Klaras tankelinje suddas skuggig, vad vill han?  Sten kluddas av hennes tystnad: ”Ja, jag visste att det inte var någon idé. Glöm alltihop. Du får ditt arvode ändå.”

Men det är ju som så, att frågeställningen fascinerar Klara. Ha roligt, i hans ögon likvärdigt med att bestå? Hon är inte beredd att ge upp. Hon betraktar färjorna som styr över buktens dunkla vatten med issjok i hasorna. Hon måste ha mer input innan hon kan göra ett försök att strukturera det här uppdraget. Hon ser honom som ett objekt nu, ett projekt, även fast hon vet att vägen till slutresultat kommer att vara en annan än den hon brukar ta. Eftersom han inte avslöjar tillräckligt för henne att förstå vem han vill vara (eftersom han inte- är enligt honom själv) och eftersom hans dröm är diffus och ogripbar måste hon djupdyka och spendera tid med honom. Om han går med på det.

”Kom med mig. Jag vill och jag ska tolka din önskan och hjälpa dig. Men du måste tillstå mig att vi undersöker vad ditt mål kan vara först, vad du menar med att ha roligt.” Han nickar:

”Fältarbete alltså. På riktigt den här gången, får jag hoppas…” Klara tar emot den välförtjänta gliringen. Den rispar henne inte, inte det minsta. Det gör däremot åsynen av de kladdiga skärvorna på golvet. Hon ska ställa det här tillrätta.

De lämnar slottet samma väg som de kom. Han har fortfarande slipsen virad runt handen, men verkar inte bekommas av det när han drar handskarna på sig. En liten slipsudd sticker ut, som en silkig lovikatofs.  

Irja Liljeholm