Irja: Drömfångaren, del 3

Isen skimrar inte, den är täckt av ett tunt lager nysnö. Enstaka magra flingor skälver på sin färd mot marken när de möter de smidda lyktstolparnas gula sken. Sakta hasar Klara fram, formar en rundel och låter stövlarna raka snöpuder. Viker inåt, ser upp mot pulkabacken, den hon trillades utför likt en snöbulle, då när tefatet hon skulle få låna rycktes undan och hon inte hann parera knuffen som följde. Det var hennes eget fel, hon borde ha förstått att pojken hon bad slets mellan budet att dela och begäret att behålla. Hon vrider på stövlarna och skyfflar undan puder så att det inte hinner frysa fast. Korsar sin rundel, gnetar vidare åt andra hållet, uppåt nu. De kala grenarnas klor. Hon andas in de av bark inkapslade lövskivornas vintersömn, känner hur de kliar av längtan efter lövsprickning. Det är inte dags, inte på länge än. Hon vrider stövlarna igen, en rundel till, föser undan skavankerna av sina egna spår. Hon arbetar tre varv, kylan tilltar och hon har ingen känsel kvar i tårna, viker in lovikafrusna händer under armhålor.

När hon går hem lämnar hon kvar en perfekt åtta. En kringla, ett löfte om återkomst och förening.

Nysnö faller, men när morgonen gryr finns den kvar, Klaras kringla. Hennes fötter har skurit in en glödgande ny saga i isen, en som hon själv ännu inte kan läsa. Den handlar om krut och jävlar anamma, om att kunna och orka se de skeva svängarna i andra människors berättelser och ge dem lyster. Klara är en seende, och sådana finns det inte många av. Det har hon ännu inte förstått. Det kommer att dröja länge innan hon förstår det, på riktigt. För det är som så, att Klara kommer att lära sig utnyttja seendet innan hon kan använda det.

Kringlan glöder ner i gruset under isen,

när sommaren kommer finns den kvar.

Irja Liljeholm