Irja: Drömfångaren, del 13

Med en knappt synlig man i släptåg kliver Klara ut genom en dold slottsport, in på en turisttät borggård. Hon stoppar in snäckan i örat och ringer Elin. Kortfattat ger hon henne instruktioner. Det är en mustig vinterdag denna den trettonde december. Hon tar med sig Sten ned till kajen, den här gången går de bredvid varandra och Klara är förundrad över att ingen känner igen rikets konung. Han knatar snabba små steg med kutande axlar, bär obestämbar klädsel, han känns som rök eller dimma, som om han saknar fasta konturer. Där Klaras skor knarrar i friktion mot trottoarernas snösjok kommer inte ett ljud från Stens kängor, han lämnar inga spår efter sig. 

”Det är några frågor jag gärna vill ställa som kan hjälpa mig.”

”Ja, fråga på du…”

”Genom att bemötas som den man vill vara, blir man den man är…” Klara säger det försiktigt. ”Så jag undrar, hur vill du bli bemött?”

”Som alla andra!”

”Och hur är det?”

”Vet inte.” Alla Klaras frågor belönas med liknande svar. Det han har att berätta om sig själv härrör från den utbildning och disciplin som gagnar ämbetet och riket. Alla nöjen är förknippade med representation. Alla relationer har ett syfte. Hans erfarenheter är begränsade tillika preciserade, det samlade intrycket erinrar om en PR- fabricerad pressflirt. Färjan avgår i tid från Skeppsbron till Djurgården. De står ute på däck och ser issjoken guppa i fjärden. Sten vill inte gå in i kajutan, han verkar nöjd med att få näsan svedd av djupets kalla fläktar.

Vid Djurgårdskajen väntar ett hästspann, Elin har pålitligt presterat enligt direktiv. Imma ur näsborrarna när mjuka bolster läggs över deras knän. Sten bolmar, försvinner under täcket. De skrittas till Skansenkyrkan på Bollnästorget och går förbi den långa kön. Bekväma stolar längst fram står reserverade åt dem. Luciatåget skrider in, kören sjunger som änglar. Ljusen flackar, kyrkan är proppfull, traditionen förenar dem. Klara brukar bli rörd av sådan skönhet, en sedvänja som alla känner till och känner igen och själva varit delaktiga i. Nu är hon mest upptagen med att inte hosta av de röktussar som verkar ha lagt sig mellan henne och Sten där de sitter på de bästa platserna i kyrkan.

”Tyckte du inte att det var vackert?” frågar hon, nästan upprörd, när de vilar inbäddade i spannet igen. Hon får inget svar, kan inte ge upp: ”Jag har fler programpunkter för oss. Är du redo?”

Han nickar knappt, han verkar helt utan tillförsikt. En obekväm tystnad lägrar vagnen, bara gnisslet från hjulen och hästarnas hovar hörs. Klara funderar nu i termer av autism. Asperger? Utbrändhet?

Irja Liljeholm