Ann-Charlotte / Det förflutna / 7

Jag blev riktigt rörd när jag hörde Edward berätta
om sin faster Emma för Mara.
Han beskrev hur hon inför varje jul,
bakade de godaste lussekatterna man kunde tänka sig.
Precis lagom saftiga och luftiga för att kunna doppas i den
varma mjölkchokladen. 

Han berättade hur han brukade sitta i hennes kök,
med armarna korsade runt sina uppdragn knän och lyssna 
till hennes ändlösa reportoarer av julvisor. 

Hennes favorit var Stilla natt och när hon sjöng den 
brukade hon ta i ända ifrån maggropen, 
riktigt överdriva mimiken,
kanske var det från henne som han ärvt sin teatertalang,
eller kanske var det just den där möjlgheten att få vara 
någon annan för en stund som attraherat honom. 

Han hade ju varit ganska blyg som liten har jag förstått. 

Nu satt han här i sitt eget kök, 
spindelväven hängde som tunt damm ifrån lampan, 
han hade tänt det första ljuset i adventsljusstaken,
faster Emma var lika närvarande som hon var frånvarande. 

Han berättade för Mara om den gången som han hade 
varit otröstlig och som faster Emma hade skrivit små papperlappar med 
förtroliga meddelande bara för honom. Hon hade stoppat dem 
i en silkespåse och sagt att han skulle bevara orden nära hjärtat. 
Han mindes speciellt,

"Vårda och var stolt över alla delar av din spegelbild". 

Ann-Charlotte Molin