Irja: Drömfångaren, del 18

Det är tidig kväll när Sten kommer in i köket och harklar sig, i hans andedräkt bergamott med beläggning. Klara ser upp från sin mall, hon har ritat den som i trans. En väv inte helt olik en spindels nät sträcker ut sig över pappret. Drömfångartentakler virvlar rökiga pelare i vävens utkant, sträcker sig in mot en krona av fint tecknade fjädrar. Sten lutar sig mot dörrposten. Håret står på ända, tjockt och rufsigt, djupa fåror runt ögonen och en bred mun som förkunnar med en dov bas:

”Tack. Så gott har jag inte sovit någonsin. Och vilken bok! Får jag låna den? Vad ska vi hitta på nu, jag menar, vad gör du en kväll när du är ledig?” Stens röst, hon känner inte igen den. Klara gissar att den är hes av nyvakenhet.

”Jag lagar mat… går ut och springer, fast med det här vädret blir det nog bara en rask promenad. Netflix. Om jag inte har något inbokat förstås.”

”Har du något inbokat?” Han ser bekymrad ut.

”Nej.”

”Jamen så bra då! Då lagar vi mat!” Att laga mat är även det något Sten inte visar sig ha mycket erfarenhet av. Han har aldrig förut spritsat bondbönor eller rivit ostskulor, hans potatisskivor är skeva och alldeles för tjocka. Han bränner vid smöret i stekpannan, klämmer tummen i vitlökspressen, slår ett jack i pannan när han glömt stänga ett öppnat överskåp. Resultatet blir därefter, trots att Klara gör sitt bästa för att korrigera där hon kommer åt. Men det är svårt att salta mindre när karet redan är urstjälpt i kitteln, omöjligt att plocka upp virvlande bondbönekapslar ur kokande vatten och oförskämt att sänka värmen och slita stekspaden ur en förtjust kungs grepp. Potatisgratängen är salt och klumpig, bondbönorna sönderkokta, fläskfilen är bränd på utsidan och rå inuti. Sten sitter på en pinnstol mitt emot henne och skyfflar in mat i munnen. Var han så hungrig? Han har ett kladdigt bandage om handen som hanterar gaffeln, skarpa klösmärken på sin tuggande kind, en blåstrimmig skåpluckeskåra i sin koncentrerade panna. Klara petar i maten, granskar honom i smyg, är han glupsk eller artig eller lite av båda? Sten ser upp och ler brett, han plockar en svartbränd rosmarinkvist ur mungipan:

”Om jag får säga det själv så är detta min bästa matupplevelse någonsin!” När han reser sig för att duka av trots hennes protester tar han mycket plats i rummet. Har han blivit frodigare? Diskmaskinen brummar, Sten slår ut med armarna: ”Promenad! Och sedan Netflix, eller hur?” Klara kan inte neka. Hennes mentala lista på Stens egenskaper dras ut, vränger och trilskas. Oemotståndlig- nej, det håller inte, han är envis, bortskämd förstås. Det är väl aldrig någon som säger nej till en kung, så ej heller hon. De tar på sig ytterkläderna, Sten får låna en av hennes baskrar och de går ut i den mörka kvällen.

Om de hade läst tidningen.

Om de hade skrollat på nätet.

Om de hade slagit på TVn.

Om de hade lyssnat på radio istället för på Spotify.

Om.

Irja Liljeholm