Irja: Drömfångaren, del 7

Beslutsamt, ja, demonstrativt orädd men bemantlat pirrig tar Klara fram en tung, graverad penna och mejslar fast sin signatur på pappret som är följsamt och fjädrande under bläckkulan. In i rummet drar en svag bris, mättad av granbarr och kryddad med kanel. Klara kontrollerar brydd att fönstret är stängt, hon skakar bort känslan av drag:

”Vad är det nu jag kan hjälpa dig med?” Hon räcker honom en näsduk ur asken på sidobordet och nickar uppmuntrande. Han tar emot den och baddar sakta sina tårstrimmade kinder. När han ser upp är ögonens grånad bländande.

”Jag har beundrat ditt arbete länge, jag har sett vad du kan åstadkomma. Det finns knappt en berömdhet i riket som lyser utan ditt inflytande. De är hela. Så säkra på vilka de är. De har personligheter, inte bara stil. Jag har träffat flera av dem, de är fascinerande, genuina. Jag- …  Jag behöver känna hur det är. Jag saknar helt privat personlighet, men är kompetent och välrenommerad i ämbetet. Jag är mitt ämbete, annars är jag inget. Det är outhärdligt.” Hon frågar, rejält nyfiken nu:

”Vad är ditt ämbete?”

”Du- hu kommer inte att tro mig.”

”Mitt arvode är för högt för att jag ska sitta här och gissa.” Hon mildrar snäsningen med ett leende och huvudet vickat på sned, men lyckas inte riktigt. Hon ser till sin förvåning hur Sten blir lätt rosa istället för grå när han genmäler:
”Då dubblar jag ditt arvode!” Han fnissar överraskande så att granbarren vibrerar. ”Förförlåt” säger han sedan, genast. ”Det var opassande av mig. Maktmissbruk till och med. Oj. Jag är här med den allra största respekten för ditt kunnande. Och jag behöver verkligen hjä- hjälp…”

Motvilligt drar han fram dagstidningen ur sin portfölj. På förstasidan en bild av en kraftfull man med mörkt bakåtkammat hår, resolut blick och markerad käke, en stolt näsa, alldeles lagom slätt liggande öron, ståtlig hållning, elegant kostym av sista snittet, mannen skakar hand med en president från ett fjärran land, rubriken bär övertygelse: Krismötet en succé för vår nation!

Klara stirrar på bilden, tar in rubriken, känner till krisen, hon ögnade igenom tidningen på nätet i morse. Hon ser från den nästan genomskinlige till fotografiet, och tillbaka. Flera gånger. Från fotografiets svärta, som kakao utan socker, bränt och dammigt, till kameleonten i den grå stolen, hon nyser ofrivilligt.

Hon tror honom inte.

Irja Liljeholm