Irja: Drömfångaren, del 15

Snön ligger packad mot porten på Dalagatan. Vinden visslar, handen som utan handske letar rätt på nyckeln blir rödflängd i ett nafs. Benen värker när leder måste böjas i trappan, av kyla och ansträngning. Hemma. Äntligen hemma. Mjau gör rätt för sitt namn när han ger sig i kast med att snurra runt Klaras fötter, hon sjunker ner på trasmattan och tar emot kattens ömhetsbetygelser.

”Hur ska jag göra, Mjau? Ja, jo, tända alla vackra lyktor, jag ska, aj, inte rivas! Här är ju alltför mörkt…”  Snart sitter hon vid det stora köksbordet i skenet av den milt lysande, befjädrade och kristallprydda drömfångarsstjärnan i fönstret, en oanständigt dyr och kitschig gåva hon gett sig själv som en blinkning till sitt arbete. Hon lutar huvudet i händerna ovan tomma ark. En mall till kungen. Nej, en mall till personen som är kung. En man som vill ha roligt men inte vill roas. En person mitt i centrum av en aldrig sinande mediastorm som vill bli synlig för sig själv. En människa med drömmar, det måste hon utgå ifrån. En djupt mänsklig längtan efter rikedom, kärlek och tröst. Skydd från ensamhet, utsatthet och död… Bilder från slottet fladdrar innanför pannloben. Morgonens vanlighet, frågeställningens absurdism. Alla dofter, hon känner sig yr och utmattad. Det viktigaste uppdraget i hennes liv. Även om det är hemligt så är det oerhört. Det snörper till av ängslan. Mjau hoppar upp på bordet, hon sjasar inte bort honom. Han klöser ivrigt på pappret, vill leka. Klorna skrapar. Stens skor som knarrar. Klara grubblar, Mjau utför konster för att fånga hennes uppmärksamhet. Klara skriver ner de egenskaper hon luskat rätt på. Temperamentsfull. Sluten. Luddig. Motsägelsefull. Längtansfull. Skuldtyngd. Medkännande. Arg. Hur ska hon kunna balansera upp en kunglig image med det? Hans prat om att bestå och vara slarvig är någon sorts elitär fantasi om folklighet. Som om hon skulle kunna tillåta sig att vara glömsk, lat eller ovårdad! Sten har inte en aning om priset för gemene mans framgång. En blomkruka faller i golvet, hon ser upp. Mjau hänger i drömfångaren, slår med en öppen tass mot fjädrarna tills en av dem lossnar, den virvlar i luften och Mjau roterar, drömfångaren klickar mot fönstret. Klara plockar ner sin jaktlystna katt, håller honom mot bröstet, katten trampar. Klara måste byta fokus. Istället för det mondäna ämnar hon studera Stens reaktion på det vardagliga. Hennes almanacka för kommande arbetsvecka är dessvärre späckad, det enda hon har är den här helgen. Den enda lugna helg hon har på flera veckor, reserverad för julpyssel, stortvätt och vila. Hon tvekar. Ska hon gå emot all yrkesetik och bjuda in kungen till det? Hon får erkänna att hon gärna vill sätta den uttråkade arroganta, världsfrånvända karlspolingen i arbete, ge honom en stöt av verkligheten. Vem vet, det kanske lockar fram någonting hos honom som hon kan arbeta vidare med?  Innan hon hinner ångra sig är inbjudan ivägskickad, okristligt tidigt förlagd, även det för att skaka om lite. Ingen behöver veta att hon känner sig lättretlig på grund av honom. För det här, beslutar Klara, det här handlar om arbete och inte om henne.

Irja Liljeholm