Irja: Drömfångaren, del 9

Sten utsöndrar krossade lingon. Surt med en underton av sträv sinnlighet. Rött och svart. ”Du tror mig inte” konstaterar han raspigt. ”Det förstår jag. Det är ju därför jag söker din hjälp. Kom med här”. Hans korta ben trummar vägen mot en diskret port väl dold bakom kasernens mur. Ur innerfickan plockar han en nyckel, han vrider om låset och de kliver in i en mörk och trång hall. Stråk av mögel. Alldeles tyst. Inte ett ljud från slottsbacken tränger igenom de tjocka murarna. Ergo: inte ett ljud kan tränga ut. Klara undrar om hon borde bli rädd. Det här hade hon inte förutsett. Hon fingrar på mobilen i fickan, kan inte se mycket i den unkna hallen. Sten petar med ett torrt prinskorvsfinger på en grön lysande knapp och det knakar välbekant av gammal hiss samtidigt som ett lysrör i taket flera meter över dem börjar fladdra och flamsa utan att få till det. Det hela känns mest som en inledning till migrän.

”Det här är min privata ingång. Den stora entrén används bara för offentligt skådespel. Jag förväntas hålla det privata och det offentliga åtskilt. Vilket egentligen är omöjligt, eftersom jag är född som symbol. Du behöver inte vara rädd. Vi ska upp till min våning, där finns personal jag inte har rätt att avskeda. De har anställningsskydd och sådant, och bra förmåner så de ger sig inte av frivilligt…” Det skramlar i hisschaktet och dunsar till när korgen landar. Sten skjuter upp grinden. En blå lampa i korgens tak får dem båda att se sjösjuka men helt rynkfria ut. Klara harklar sig, men har inga ord att fylla sin tanke med. Så hon säger ingenting. Sten känns arg och tung. Inte helt genomskinlig ändå. Alltefter hissen ryckande för dem uppåt, tänker Klara på sylt. Lingonsylt. Den motvilliga sötman. Hon blir nog rejält dragen vid näsan, men nyfikenheten har överhanden. När hissen stannar med ett väldigt knirkande och knakande är hon ändå helt oförberedd. Sten skjuter upp grinden och knuffar upp en dörr, hon bländas.

Irja Liljeholm