Ann-Charlotte / Det förflutna 19

Först liknade det tjock rök, 
men sedan förstod Mara att det var dimma, 
även fast hon inte bott här i trakten så länge så 
visste hon att dimman gjorde sig påmind
titt som tätt. Fast så tjock och vidsträckt som denna
hade hon aldrig tidigare upplevt. 
Hon var nästan alldes säker på att hon känt hårtoppar
stryka mot området, den där skåran precis ovanför överläppen, 
hon var alldeles säker på att det inte var hennes,
hon hade satt upp håret i en fläta imorse.

I fickan hade hon en liten nyckelpiga, 
ett gosedjur som hon fått av sin mamma 
precis innan de flyttade.  
Hon kramade den hårt, den passade perfekt
i handflatan.

För en sekund eller två slöt hon ögonen 
och när hon öppnade dem igen såg hon 
gården, så som den skulle ha sett ut om den hade 
byggts klart.

Den var ståtlig, 
två skikt hög,
en stentrappa längst den ena långsidan.
Trappstegen ledde upp mot en mörkgrön port.
Bågformar på främre sidan om övervåningen.
Små jullampor smyckade den utsökt avstämda
fasaden vars medelstora ljusa stenar hade
alternerats med lite större bruna. 
Tre skorstenar prydde takpannorna,
Tre stuprör mynnade ut i stora tunnor. 

Den mörkgröna porten som var av trä stod på glänt.