Irja: Drömfångaren, del 5

Klara har brukat talangen att uppfatta skönhet och veta vad ensamhet innebär till ett framgångsrikt företag. Runt sökande berättare kan ett glansigt skikt appliceras, kan vilken önskad image som helst tillämpas. Hennes förmåga är vida omtalad. Hennes fasta stab av experter likaså. Hon har anställt en frisör som trollar bort dubbelhakor och ger de tunnhåriga virvlande lockar, en sminkös som lyfter ögonbryn till valv och skänker hyn lyster, en parfymör som framhäver var individs personliga essens, en logoped för stämma och lockande skratt, en ergonom som i samarbete med en skomakare inspirerar hållning och rörelsemönster. Ibland flyger hon in en privatpraktiserande plastikkirurg till och med, men bara om hon absolut måste. Med stabens hjälp lyckas Klara alltid. Själv står hon för den första analysen, den sammansatta psykologiska planen och den slutgiltiga stylingen. ”Genom att bemötas som den man vill vara, blir man den man är.” Så brukar hon säga till kunderna i början av varenda metamorfos. Hon materialiserar kundernas drömmar, målar deras vardagspalett i drömmarnas färger. Klara arbetar utan att veta det för drömfångaren. Hon göder tentakler och är sin egen lyckas smed.

Det är en decembermorgon med tung vinterhimmel. Inne på mottagningen är kaffet nybryggt. Klaras assistent Elin räcker fram en bred, djup och vitrandad kopp till henne och hälsar god morgon. ”Dagens första har redan kommit”, säger Elin, vilket Klara redan har förstått eftersom hon fick den eleganta koppen istället för den blå kantstötta hon helst dricker sitt morgonkaffe ur. Hon tar en klunk, Elin nickar uppfordrande mot den stängda dörren och Klaras högsäte.   

Mötet

Klara öppnar dörren till sitt kontor. Det doftar ljuvligt, som nyrostade sockrade mandlar. Först ser hon honom inte, dagens första kund. Hon snurrar ett varv, suger in doften i näsan, letar i rummets stilistiskt kala vrår, söker av utrymmet hon inrett att tillämpa som en canvas full av möjligheter. De gråneutrala Eames- fåtöjerna, de smalbenta kromade sidoborden, den diskreta dyrbart vävda mossgröna mattan med ljusreflekterande silvertrådar. Kunden harklar sig och hon vänder blicken mot ljudet. Han sitter i en av fåtöljerna, som en synvilla, ett med bakgrunden. Hans fötter når inte golvet, hans kostym är skrynklig och hänger över spinkiga axlar men når knappt om den omfångsrika magen. Klara ler förtroendeingivande, inövat och välkomnande mot den märkliga mannen som hasar ner ur fåtöljen och kommer hennes utsträckta hand till mötes. Hans hand är bred och trubbig och sträv.

”St- st- sten” stammar han, lågmält. ”jag behöver din hjälp”.

Irja Liljeholm