Irja: Drömfångaren, del 19

Utomhus är det kallare än Klara trott. Vinden har tilltagit. Snön faller alltjämt. Men Sten hoppar åkarbrasa, han är ivrig på att göra hela hennes lördag till sin. De går norrut, som de tror är mot vinden, eftersom medvind på hemvägen är lockande. Staden är alldeles vit, de trafiktomma vägarna är igensnöade och oplogade. De möter enbart en äldre herre med en hukande schäfer i koppel. Mannen viftar åt dem, ropar att de ska gå in vilket de inte hör när snön rappar, de hojtar godkväll tillbaka. Klara drar sin schal över huvudet, täcker munnen med den. Sneglar på Sten som knarrande snurrar runt i en väderdans. De kommer fram till korsningen med Odengatan där inga huskroppar skyddar dem. Vindstötar ger sig på dem från alla håll, tjuter och krockar, knuffar och drar. De kastar omkull Klara som vore hon en flöjel. Sten surfar mot strömningarna för att komma fram till henne och dra henne upp. Han kontrollerar att hon är oskadd och skrattar sedan utan att släppa greppet om henne, med ansiktet dolt bakom en hinna av snö. Snöflingorna, de fagra, de är stora som femkronor och splittras så det hörs mot stelfrusna pannor. De klatschar mot mörka rockar som i tävlan om vem av dem som bäst kan spänta fibrer så att isande kyla obehindrat vinande kan sticka in sina nålar. Sten verkar så uppsluppen att Klara inte har mage att vända om. Det borde hon ha gjort. Men han håller henne under armen, de stretar vidare, framåt.

Stadens juldekorationer är täckta av is, de stadiga vajrarna som uppbär allt glitter knakar och brister på sina ställen, elkablar dras ur sina fästen. Klara inser för sent att detta inte är en säker storm att vistas i. Hon skriker åt Sten att de måste vända om och i det ögonblicket slocknar allt. Staden är i mörker, i snö, i is. I orkan, den tjuter sitt inträde. Skyltfönster spräcks. Där i staden, den som var så lysande och tilltalande, där finns inget skydd att finna. Med drivor smackar snökulingen mot marken tills ingen mark finns kvar att buckla. Klara är livrädd, ett rö utan annat fäste än Stens arm i sin. Sten är förkrossat medveten om smärtan. Obehaget är förgörande, tillförande. Något han aldrig tidigare upplevt. Det gör ont överallt, det är mörkt och svinkallt och blött fast hårt och svidande. Det är en snöstorm utan bjällror, utan skydd, utan livvakter. Klara nås av en tydlig doft av glögg, den får henne att nysa istappar, får henne att fortsätta dra i bortskämda världsberömda luddiga Kung Sten som vill ha Roligt framåt i jakt på betäckning.

Där borta, där, en tunnelbanestation, det måste det vara. Fast det syns inte. Klara vet att det måste vara Sankt Eriksplans nedgång enbart för att den står som en vit vägg, en iglo, mitt i det gastkramande ovädret och för att hon på ett ungefär vet var de befinner sig. Hon kastar sig mot den tillsammans med Sten. Väggen ger vika och de faller handlöst genom den, i obalans, i blindo. 

Där inne är det inte mjukt. Snöbyarna har inte packat några bulliga högar hela vägen ned till tunneln. Där finns förstenade trilobiter inkapslade i trappans förhärdade granit. Där finns betongväggar utan pardon, skärvor från av vädrets krafter krossade fönster, metallräcken spetsade av is och rost. Frusna kroppar, en Stens och en Klaras, studsar oskyddade och oförberedda mot betong, fastnar i metall, märks av granitens steg. Arm i arm, väl märke. Arm i arm.

Irja Liljeholm