Irja: Drömfångaren, del 21

Klara har misslyckats. Hon har gjort en kung av luddiga Sten, förringat honom till den symbol han stred för att besegra. Sten som sökte hennes hjälp för att övervinna sin rädsla och ge lyster åt sin dolda och sårbara personlighet. I stridens kulmen, så nära genombrottet, förrådde hon honom. Klara lämnar sjukhuset på förmiddagen just när solen vaknar och uppsluppet börjar slicka snö, hon går rakt genom pressuppbådet som jagar sin sårade äventyrare till furste. Staden är insnöad, stilla, en grotta bortom stormen. Stens kyliga blick när hon drog in maktens kort i spelet. Han släppte taget om henne, hon kände sig tillintetgjord och avvisad, men vad hade hon för val? Det glansiga håret, den markerade käken. Den perfekt skurna kostymen i mjukaste cashmere, hon ville dra sin hand över den. Hon går ner till parken, vadar genom snödrivor bort mot rinken. Där har stormen blåst banan ren, isen speglar den klara himlen. Hon kanar ut på den och tar stöd av hälarna för att få grepp. Vrider in händerna under armarna, hoppar framåt mer än hon hasar. Ritar en båge i isen. När hon drömde om kärlek, rikedom och tröst. Ritar en båge till. När hon fann rikedom. Ännu en båge, när hon blev förälskad. Det hände alldeles nyss. Kanske när han sov i hennes soffa. Kanske när han brände vid fläskfilén. Säkert när han kysste henne, nej det gjorde han förstås inte. Han ville bara se till att hon andades. Åh. En båge till, den bågnar, det finns ingen framtida tröst att få här. Hur har hon kunnat tro, på riktigt, att det räcker med att bli bemött som den man vill vara för att bli den man är? Men Sten byggde sitt mod på det, han slukade hennes motto. Fast det faktiskt inte vara annat än den andra sidan av samma mynt, att låta sig definieras av omvärlden. Just det han ville befrias från.

Där står hon nu. Mitt i hjärtat av sin kringla. Människan ser vad hon vill se. Lättlurad och styrbar. Så även hon. Men där finns en kärna. Ett varandets vibrato. Fjädertunna guldkantade möjligheter, en upplevelsernas, känslornas och begrundandets parfym. Klara är sorgsen, men berikad.

Plogbilen stånkar uppe på Dalagatan, staden ska upp i funktionsduglighet igen. Efter plogbilen en kortege med bilar, sakta färdas de med bolmande avgasrör in mot stadens centrum. Klara märker inte när en av bilarna stannar. När en man kliver ur.

Hon hör knarrandet av hans steg däremot. Berusas av doften av varm choklad, söt och mättad. Hon känner armar som ömt omsluter henne bakifrån. Och han viskar i hennes öra:

”Ska vi gå hem och läsa en stund?”

Efter de möttes: epilog

 (för Sten och Klara alldeles säkert en prolog)

Drömfångaren släpper sina fjädrar. De dalar ner över rinken, lägger sig i spåren av Klaras kringla på isen. De brinner i koppar och guld, smälter is som porlar, får ett par nyfikna löv att spräcka sina skivor, trotsera barkad befästning och titta ut.

I en stad som döljer sin pastell under lager av vita flingors pakt. Det är en morgon i advent. Staden tillhör Bore, och barnen smyckar honom med snögubbar, snölyktor, miniskidor och kälkar, pulkor och framför allt klingande skratt, skrål, bråk och skrin. Sten träffas av en hård snöboll i nacken och hela han skälver och Klara träffas av en helt oväntad kaskad pepparkaksdoft. Stens lånade skor knarrar som en ostämd orkester. Han har rufsigt hår, strimmig kattklöst kind, ett jack i pannan, ett fastsytt öra, ett nyomlagt bandage om handen och ett trasigt byxben fasttejpat runt ett spjälkat ben. Osmidigt vänder han sig mot snöbollskastaren, viftar med yrvädersarmar för att återta balansen. Han misslyckas och drattar på ändan. Han skrattar som om världen vore oändlig och Klara faller in i skrattet. Hon slänger sig bakåt, ner i snön, jämte honom, hennes kung och kund. Nej, hennes älskade och vän. Barn flockas runt de skrattande vuxna, bombarderar dem med snöbollar och sedan lägger de sig ner och gör snöänglar tillsammans.

Irja Liljeholm