Irja: Drömfångaren, del 6

I Klaras kontor en bouquet av brända mandlar, något av det bästa hon vet. Doften för henne till julmarknaden på Skansen, till mamma som varje år grävde fram några kronor så att Klara skulle få njuta av de varma, söta och knapriga härligheterna.

”Varsågod och sitt, så ska vi ta oss en titt på ert ärende.” Klara är professionellt lugnande och saklig, även om doften som verkar komma från klienten gör henne lätt ofokuserad. Har han en påse brända mandlar i kavajfickan? ”Ni har blivit informerad om mitt arvode?” En gång hade hon gjort misstaget att inte nämna det, och följderna hade blivit utdragna.

”D-d-d-det är inga problem.” Förläget drar han fram ett kuvert ur kavajfickan och räcker henne det. ”Jag måste ha er handteckning först.” Han andas orden, de är knappt hörbara och mandelessensen falnar, som om temperaturen i den vrids ner. ”Mitt ämbete förbjuder mig att ta-tala om inte fullständig sekretess garanteras”. Klara drar nyfiken och brydd upp ett tjockt papper ur kuvertet. Hon känner igen stadens främsta advokatbyrås emblem; en krona i guldtryck är präntat högst upp på det mjuka dokumentet. Under hennes fingertoppar korsar den berömda vattenstämpeln av de tveeggade svärden arket. Hon läser med stigande förvåning de juridiskt högtravande meningarna. Hon ska avlägga ett tysthetslöfte, svära en trohetsed, detta löfte är bindande i tvåhundra år. Bryter hon överenskommelsen är det likvärdigt med landsförräderi. Hon ser upp och möter sin klients blick, urvattnad, med tårar droppande ner i knät. ”J-j-jag förstår om du inte kan…” Och tystare tillägger han: ”Det är nog ingen som vi-hill. Inte under mina omständigheter.” Den fylliga aromen som genomsyrade rummet i början av mötet bär nu stråk av apelsin i förmultning och blöt ull. Mannen i fåtöljen mittemot henne har om möjligt krympt och hans konturer är suddiga. Klara lägger ner dokumentet på glasskivan framför sig, hon stryker undan ett hårstrå ur pannan och känner isiga lovikavantstofsar snärta. Hon arbetar alltid under stor diskretion och det här har aldrig någon krävt förut. Hon kan ta det som en förödmjukelse, fast det är inte hennes stil att ta åt sig. Hon brukar sakligt reflektera tillbaka istället. Nu pirrar däremot en överskuggande lockelse att få veta vad och vem som kan vara så hemlighetskrävande. Det är oemotståndligt att bli utmanad och hennes jävlar- anamma sjuder ivrigt.

Irja Liljeholm