Irja: Drömfångaren, del 16

Klara har hunnit ångra sig när det ringer i porttelefonen nästa morgon. Snabbt drar hon på sig sina lammullsfodrade toffelliknande ledighetskängor och sin decenniegamla vinterpromenads- parka, rycker åt sig väskan och springer ner till porten. Där står han, Sten den vilsne klienten, tillika inkognito Konung, med ett förläget skimmer omkring sig. Han räcker fram en frigolitmugg med rykande kardemummakaffe, vrider på fötterna i snitsiga små kalvläderpjucks och demonstrerar stolt som en liten pojke att de ännu knarrar. Förtjust stammandes tillkännager han att han aldrig blivit bjuden hem till någon förut, inte hem till någon ur folket i alla fall och aldrig redan klockan åtta på morgonen. Åtminstone har inte någon dylik inbjudan tagit sig igenom försvarsmuren hans stab utgör.  

”Det är lördag.” konstaterar hon. ”Jag är egentligen ledig idag.” Han stannar sina knarrande skor, står helt stilla framför henne, lystern falnar, blicken mörkt grå. ”Så jag tänkte att du kanske helt enkelt vill hjälpa mig istället.” Hon skyndar sig att tillägga: ”Inte som välgörenhet alltså. Jag behöver faktiskt hjälp. Med att bära hem en gran. Jag kommer inte att fakturera dig för det.” Det där sista ångrar hon, men en viss moral får man ändå ha. Kardemumman får sällskap av vanilj, bara han inte tror något nu?

”Åh. Nejmen då. Gärna! Bara jag inte är i vägen?” De börjar gå, och han fortsätter: ”Det här har jag aldrig gjort förut…”

Staden är doppad i mörker. Gatan ligger öde, julruschen dröjer än några timmar. Däremot har de sällskap av vassa vindar som kastar miniskult hagel mellan sig. Hötorgshandlarna sliter utan att låta sig hejdas av väder och mörker för att montera sina marknadsstånd och dekorera dem. Klara väljer en gran som just lyfts från försäljarens flak. Sten sticker sig på dess borstiga grenar när han bistår försäljaren med att näta den. Han bär stammen när de tågar åter mot hennes hem. Han är starkare än hon hade trott, och längre än hon skattat honom. Han bär nästan helt själv, hennes ansträngning begränsas till att styra med grantoppen i armvecket, med sin lediga hand skyler hon pannan mot hudflängande hala iskorn. Hon vrider på nacken, men Sten verkar inte besväras av tyngden i granen, och inte ser han ut att lida av att få anletet djupmasserat av de frostade flingorna. Väl hemma stryker sig Mjau mot granen, mot Klara, mot Sten. Klara vill varna Sten, men hon hinner inte. Han lyfter upp Mjau, håller henne ömt, de buffar näsa och de känns båda väldigt hemtama och verkliga. Ännu en fjäder lossnar från drömfångaren. Fjädern virvlar och Mjau distraheras. Katten drar med en utfälld tass över Stens kind som strimmas, först vit sedan röd. Rött mot beige den här gången. Inte grått.

Åh nej, Klara har gjort det igen. Hon har förorsakat kungen skada.

Irja Liljeholm