Irja: Drömfångaren, del 11

Sten vrider på glaset han har i handen. Hans anletsdrag i vintertungt motljus, tydliga, ädla. Klara harklar sig, det bultar i tinningarna, hon tar en liten klunk av den utsökta mumman och väljer sina ord noga:

”Jag får erkänna att jag trodde att ni lurades. Jag ber om ursäkt. Ni vill verkligen ha min hjälp, ers höghet.” Klara är på väg att tillägga ännu en ursäkt, eftersom hon faktiskt inte bemästrar etiketten i hur man talar med en kung. Glaset Sten har i handen krossas när han knyter näven:

”Lägg av med det där. Jag vill ha din hjälp, ja. Så dalta inte med mig!” Han blöder, rött mot grå rökig hud. Han släpper taget om fläckade skärvor, ett mummadroppande kalejdoskop rasslar ner på vitmenad parkett. Klara flyger upp och skannar av rummet på jakt efter något att förbinda honom med. Han hinner före, drar av sig slipsen och virar den runt handen.

Utanför fönstret sjunker vinterhimlen än lägre och pustar fallen snö mot husens gavlar.

”Någon måste titta på det där! Det kan finnas flisor kvar…!”

”Sätt dig ner. Det tar vi sedan.” Klara sätter sig, darrig i knäna. Små röda rosor slår ut genom den ljusblå slipsen, rodnad färgar Klaras kinder. Sten suckar:

”Har du mitt ärende klart för dig? Berätta vad du kan göra för mig. Berätta vad du gör för de andra.” Han låter inte arg, snarare desperat. Kostymen han bär skrynklas, krymper.

”Ni… Du…” Hon rättar sig snabbt, famlar efter en korrekt sammanfattning och ett för Sten lämpligt anslag, hjärtat bultar: ”Du är kraftfull i ditt ämbete. Du har en tydlig roll. Men du saknar en identitet bortom rollen.” Orden snubblar men han nickar, uppmuntrar henne att fortsätta. Hon saktar ner, ger sig in på välkänd mark: ”Jag arbetar lager för lager. Lägger mallar. Men mina kunder har alla ett tydligt mål. Något de vill uppnå. Ofta en imago de kan använda som inträdesbiljett till det karriärsteg de siktar på… Jag brukar börja där.” Klara samlar sitt mod: ”Vad är ditt mål?”

Sten drar i slipsen han har om handen, rödfläckig men inte helt blöt. Det verkar som om han har slutat blöda. Han sjunker in i genomskinligheten igen. Det plufsiga i hans ansiktsdrag dallrar.  Han frågar försiktigt:

”Jag vill ha roligt?” När Klara rynkar på ögonbrynen mumlar han: ”Jag vill vara inuti upplevelser. Nu är jag antingen eller, osynlig eller representant. Det måste finnas någonting däremellan. Någonting roligt.”

Klara med bultande hjärta, inför sin konung. Hon har svårt att släppa anblicken av den blodiga slipsen, känner sig ansvarig och förvirrad. Vad vill han henne, egentligen? Hur ska hon se honom?

Irja Liljeholm