Irja: Drömfångaren, del 1

Det var en gång en stad i framgång. I staden bodde nära en miljon berättelser, i alla berättelser fanns gemensamma nämnare.  Där fanns längtan efter rikedom, kärlek och tröst. Där fanns rädsla för ensamhet, utsatthet och död. Berättelserna vibrerade inuti ett nät spunnet av landskap och kultur. I nätet grodde gnistrande klibbiga drömfångar- tentakler där eterns pulserande dunster av idoler och moral lätt fick fäste.

Det fanns ett fåtal beryktade berättare i staden. Det fanns än fler som gick obemärkta. Den här sagan handlar om en av de fåtaliga som kändes av alla och om en av de många som kändes av få.

Innan de möttes

Långt innan de möts läggs grunden till deras saga. Det är december, det är sen kväll.

Sten eskorteras in i en väntande uppvärmd limousin, han har suttit vid ett honnörsbord ännu en gång och har uppfört sig exemplariskt, ännu en gång. Han är renskrubbad och dyrbart parfymerad.

Klara är utelåst och istället för att vänta i trappuppgången på att mamma ska komma hem från jobbet går hon ut i den råkalla kvällen, rakt över gatan och ner till parken där många historier har tagit sin början. Där finns en isfylld rink. Kala lindar och böjda ekar viker darrande grenverk över den öppna ytan. Smidda lyktstolpar skickar gula ljuscirklar att leka runt sina flätade kronor, cirklarna förenar grenverkens knakande och isrinkens knarrande, skänker mildhet samtidigt som de skapar en frizon bortom slurpandet av en kortege där uppe på den moddiga Dalagatan.

När ingen är där.

När nästan ingen är där.

Irja Liljeholm