Irja: Drömfångaren, del 10

Klara kliver ur den rangliga hissen och rakt in i en sal. Hon stirrar, tills Sten nästan lägger handen på hennes axel, men bara nästan. ”Din kappa…” Han lägger sin egen rock på en livréklädd betjänts utsträckta armar. Klara tar mobilen ur fickan och räcker mannen kappan, säger tack, ska man säga tack? Mannen försvinner med deras ytterkläder. De är ensamma i salen. Den vintertunga himlen med bleka solglimtar lutar in mot otaliga fönster som är försedda med djupa nischar. Väggarna är milt blågrå. Gröna och senapsgula sammetssoffor står grupperade på persiska mattor, parkettgolvet är blankbonat. Salen är behagligt varm, det sprakar i en öppen spis. Skålar med konfekt. Fat med druvor och päron. Fyra pråliga men eleganta julgranar som trots sina höga toppar omöjligt kan snudda takets utsökta stuckatur. Och det är bara förmaket. De vandrar genom sal efter sal, alla lika personliga och välkomnande, alla i en egen färgskala, somliga med väggmålningar, andra med extravagant lyxiga tapeter varav en i modig burlesk. Klara känner sig nästan förälskad. De når den sista salen, med fönster ut mot fjärden. Inredningen är nedtonad med lammullsgrå väggar, långhåriga vita mattor, kandelabrar i järn, en stadigt brinnande gashärd med bulliga stenar och bara en gran, en mörkgrön kungsgran i majestätisk elegans, delikat prydd med silverstjärnor och levande ljus. Sten tar sikte på en fönsternisch fylld med mjuka kuddar i silke och lurvig päls. På ett sidobord en karaff och Iittalla- glas, han spetsar två av dem med bärnstensvätska ur karaffen och räcker henne ett.

”Välkommen till mitt hem” säger han med ord som är synligare än han är själv. Han ser henne i ögonen när han säger det, djup kakao och grå kameleont möts i flackande overklighet.

Klara viker undan, ser ut över fjärden, slottsbacken med turistbussarna, färjorna och kajflanörerna. Hon vänder sig mot mannen bredvid sig i fönsternischen. Hon ser en genomskinlig plufsig karl i en kostym som klarar av att både vara för stor och för trång på en och samma gång. Hon blinkar och hon ser en furste, en stark och trovärdig rikets väktare, med håret glänsande bakåtstruket och den fyrkantiga hakan riktad mot henne. Migrän, det måste vara migrän. Hennes sinnen spelar henne ett spratt. Hon tar en munfull av vätskan ur sitt glas. Brusande mumma, djup julesötma, gräddig mot gommen.

Det är ingen dröm. Det är inget spratt.

Vad har hon gett sig in på?

Irja Liljeholm