Irja: Drömfångaren, del 20

Blod och järn. Ett knappt märkbart spår av bromsvätska och kanel. Sten och Klara, jämte varandra på en trappavsats. Alldeles stilla. Han har tappat en sko och har rivit upp ett hål på strumpan, en nätt blå en med guldkronor på, så att en djuplila tå sticker ut. Den tappade skon klingar av ett knarrande mot den förbisedda träskulpturens kurvor som smyckar en alkov i trappavsatsen. De ligger där i frånvaron av skärande tågräls och ekande stämmor, utan stämplanden av passerkort, inga snurrande vändkors. Men det vankas norrsken. Kattögon vispar, lovikatofsar klipper. Det spelande ljuset. Det slår som trummor inuti dem båda. Snöklatschandet, isstormen, rytande orkan. Hjärtan, djupt köttfärgade, du- dunk, du- dunk. Norrskenets dans, kulörta discokulor drar sin vals genom deras kroppar. Klara i pumpande nimbus, oförmögen till vare sig rörelse eller stillhet. Sten återfår fattningen först, han hasar närmre henne, ropar hennes namn. Han böjer sig över henne, vidrör hennes läppar med sina. ”Andas du? Säg att du andas!” Hans läppar, hans omsorg, hon känner smaken av kanel, bergamott, glögg, rå kakao, skog, blöt ylle, vanilj, granbarr och lingon, hon fyller sina lungor med dess styrka. Ja, hon andas. De sätter sig upp med stöd av varandra. Klara famlar i mörkret, för med öppna ögon finns inget norrsken att se. Mobilen saknar täckning. Den har däremot en lampa. Stens ansikte är täckt av blod, ett av hans öron hänger på trekvart. Mobilen skakar i Klaras hand. Stens byxben är uppfläkt, de grå byxorna svartnar där vadens öppna sår pulserar. Själv verkar Klara hel, förutom näsblod och en ylande fanfar trumpetandes i huvudet. Tillsammans hasar de ner mot perrongen. De tar sats på sista trappsteget, ställer sig upp i det begränsade skenet av hennes mobil. Sten vacklar. Hon stöttar honom genom tunneln, han kan knappt gå. Han lämnar ett spår av blod efter sig. Blek är han. Halvslutna ögon. De kan inte vänta här på hjälp, vem vet hur lång tid det kan ta. Och hon manar honom:

”Vi måste upp och ut, det är inte långt nu, närmsta väg är att snedda genom parken. Vi måste komma till sjukhuset. Du måste få hjälp. Jag vet att du kan, du måste kunna.” Och hon ser att han är vacker, och hon ser att han är sårad. Han nickar, biter ihop om kakao och lingon, ruggar sitt ludd till skydd, håller hårt i sin drömfångarkvinna som fäller alla kraftfjädrar hon kan avvara över honom.

En mardrömsfärd genom stormen, de pulsar hukandes, framåtlutade inuti en virvlande mur av snö, de tar emot slag av svepande grenar och piskas av snärtande kvistar. De brukar alla krafter de har för att förflytta sig genom den dånande svartvita parken. En man med bara en sko och en snart förfrusen fot. En kvinna med brusande norrsken i blicken. Klara känner sitt barndoms lekland väl, hon orienterar sig med hjälp av terrängens kuperingar, undviker så gott det går att komma för nära träden varav många faller omkring dem som av en vildmans yxa. Sten linkar lutad mot henne, utan att tvivla på hennes förmåga.

Hur de klarar detta är en gåta.

Utmattade tumlar de in genom dörrarna till akutens väntrum. Där är också mörkt, ett par stearinljus flackar med tända vekar på den obemannade receptionsdisken. Väntrummet är fullt av människor. De hostar och nyser och darrar och fryser, men ingen säger ett ord. Klara ropar: Hjälp oss, hjälp min vän! Hennes ord faller stumma, ingen rör sig. Sten och Klara sjunker ner på golvet, det finns inga stolar lediga. Hon tar av sig schalen, lirkar av Sten den trasiga, snöbolliga strumpan och lägger hans fot i sitt knä. Hon lindar om den med schalen som även om den är blöt och iskall är bättre än ingenting. Hon kupar sina ben och händer om foten, om honom.

Nödaggregaten går igång. När ljuset i taket tänds är det bländande och får Klaras huvud att värka än mer, hela hon är ett blåmärke. Sten är sämre däran, Klara biter ihop om skräcken, det här är inte bra. Någon måste snabbt se till hans ben, någon måste sy fast hans öra, hjälpa henne att få honom varm, rädda hans fot. Äntligen kommer en läkare ut genom mottagningens svängdörrar, han ser sig om i rummet och verkar precis som Klara hålla tillbaka paniken. Han försöker besluta vem han ska välja och vem som ska få vänta. Klara ställer sig upp, drar med sig Sten. Han måste få vård, nu.

”Du måste hjälpa oss. Det här är kungen, hjälp snälla!” Läkaren vänder sig mot henne i avsikt att avfärda henne som ett orkanskadat psykfall. Men han stannar till innan han hinner säga ett ord. Stirrar. Klara vänder sig mot Sten som släpper hennes axel. Han har konturer, statur. Trots att han saknar en sko och blöder från det öppna såret på benet så att byxorna är blöta, trots att handens matfläckade bandage läcker, trots att han har en blåtira, ett snett hängande öra, ett djupt jack i pannan och rivmärken på kinden. Trots allt det ser han alldeles krispigt ren och fräsch och fursterlig ut. Han doftar kakao, pudrig och svart och dammig. Klara nyser, ofrivilligt. Och kung Sten ser henne i ögonen, de lyser av besvikelse och avstånd.

Irja Liljeholm