Cecilia / Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.

Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.

Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.

Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?

Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och  salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.

Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.

Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015