Irja: En Decembersaga, del 12

Den namnlöse

Katten som slickar tårar förmår honom att finna sansen. Han hör fortfarande den underbara sången men ser nu, om än med suddigare skärpa än vanligt, hur missplacerad han är. Speciellt i det här sällskapet. Människorna i hans bänkrad har dragit sig så långt undan från honom som de bara kan, de sitter tätt ihop medan han har mycket plats. Han ser damer med eleganta håruppsättningar, han ser välputsade skor, han ser skimrande broscher och dinglande örhängen, förfinade nackar lätt böjda i lyssnande andakt, välrakade kinder och rutiga perfekt virade halsdukar. Han ser stearin brinna i tunga kandelabrar, granruskor bundna med elegant alldeles o- skogig precision, han ser sin buckliga rock, skitiga stövlar, grova byxor, känner tårade, orakade kinder, rufsigt grått rusk på skulten. Han är galen på riktigt. Hur kan han tro att han som den utstötta och bortrationaliserade krake han är har rätt att sitta här tillsammans med människor av stånd, om ens på skämt? Och det dessutom inom väggarna för en institution vars måhända somt kluvna makthavare skrivit manifest om hans falska, ogudaktiga förljugenhet. Han är inte inbjuden.

Muttrande av skam över sin förhävelse drar han rocken tätare om kattkraken och masar sig ur bänken, skyndar bort och slår upp dörrarna ut.

Vinddraget som just skulle till att gå förbi såg en öppning och blev glad.

Vinddraget som klev in

Crecendot tystnar och vinden, stolt över sin timing,

Blåser

Lågorna fladdrar

Och alla ljusen slocknar

Åh, lilla

Irja Liljeholm