Irja: En Decembersaga, del 4

Tone

Kyrkvärden tar emot i församlingshemmet, han måste ha stått med rocken på precis innanför dörren för han öppnar redan innan Tone hunnit knacka, som om han är otålig och hon är försenad, vilket hon kanske är, bara lite. Att leva efter klockan är inte en av hennes specialiteter, snarare tvärsom, det kan då tyckas märkligt att hon med en sådan defekt ändå utomordentligt precist kan leda sina 70 körmedlemmar till rätt takter. Men musiken har ett annat tempo, ett annat temperament, helt annat än den tiden dikterar. Och det är ju så, att pyjamasSagas kramar och pussar och tårar var svåra att motstå, hon ville åka skridskor med mamma, varför kunde de inte göra det istället, hon var inte alls trött... Tone har inte råd med skuldkänslor ikväll, så hon väljer beskyddartryggförståelseälskardig- känslor istället. Och de tar tid att uttrycka. Men nu är hon här, och hennes förväntan och koncentration och fokus gror oemotståndligt. Kyrkvärden ger Tone inga förebråelser utan hälsar vänligt men ser inte i ögonen, och sedan ledsagar han henne runt hörnet, in över kyrkogården upp för den nysnötäckta grusgången. Han går med hälta, han utstrålar en svårtolkad energi, men hon upptäcker att han håller inne med ett stolt leende och att det bara nästan lyckas, och hon ser plötsligt på honom med nya ögon, hon ser ett barn med en uppgift. Han hade nog väntat länge på henne, rädd att missa sin kallelse. Han stod där inte alls redo att fördöma den tidsnödiga, han stod där för att inte komma för sent själv. Runt halsen ett läderband med den stora ansvarsfulla tyngden, nyckeln till helgedomen. Han kupar handen om den, skyddar den, mot vad vet bara han. Han öppnar kyrkporten med svårhet, det är en anspänning, låset gnisslar, stretar, den överdimensionerade nyckeln vrids om och från det nysnöfriska kommer de in i det kalla förmaket. Han ber henne att vänta och slår upp svängdörrarna in till kyrkan, pysslar en stund med panelens knappar innan takkronorna sakta slår upp sitt gulbleka sken. Han väntar på bekräftelse över stordådet, nickar och rodnar när hon kliver in och berömmer. Stearinljusen står höga och nya i väntan på att brinna, bundna lingonris och granruskor kransar koret, hennes notställ står uppslaget och placerat där hon vill ha det. Hon tar av sig rocken och huttrar till, han tar emot den och visar henne upp till orgelläktaren för att hon ska få översikt. Han ger sig av för att sanda grusgången och tända marschallerna som kantar den, och hon står där ensam, högt upp i kyrkan som smäktar, det känner hon. Och hon ler när hon lyfter armarna och känner efter, där ska det vara, lite mera så, ah, nu, här

Och hon hör de första sångarna närma sig, försjungandes förväntansfulla, lite nervösa. Men hon vet, och det där är märkligt, att de kommer att bli lugna så snart de ser henne. Ja, det är märkligt. 

Irja Liljeholm