Irja: En Decembersaga, del 16

Saga

Saga känner kittlande strån mot örat. Öppnar ögon och möter puffande buffande liten nos. Sträv tunga mot kinden. Hon är varm, inte alls kall som man kunde tro. Det är något med huvudet som inte är som det ska. En värk som binder en stålkrans runt huvudet, hela huvudet. Hon lyfter handen mot hjässan, får blod på kaninvanten, drar djupt efter andan, hittar den nästan inte. När hon väl finner den tar den med sig ett illvrål på vägen ut. Hjälp, hon blöder! Hon har jätte jätte jätte ont…!! Katten blir rädd av hennes vrål, klorna far ut och fastnar i hennes cape. Den enda som håller sig lugn är en gammal farbror. Han sitter där på knä bredvid henne med en stor hand på hennes hjärta, säger såsåså, vem är han? Hon blir ännu räddare. Tills han börjar sjunga. Det är en underlig sång, en skrovlig sång, en hes en. Han sjunger för henne, ser på henne med plirande små ögon, sångens ljus i dem. Efter en liten stund, när han bara sjungit melodin med mhmm, m, mhm, mhmmhmmhmhm, hittar han texten och ler, som i förvåning att han kom ihåg den. Kristallen den fina, som solen månd skina, som stjärnorna blänker i skyn… Rädslan avtar. Hos både katt och flicka. Katten drar in klorna, trampar för att få loss den sista, Saga tittar på sin vante, drar hickande in ny luft för att ersätta den som skriket tog med sig, suckar denna gång istället för att skrika och farbrorn nickar bekräftande. Och sjunger. Så lyfter han handen som tinat bröstet, ser henne i ögonen. Sjunger. Och sänker sedan handen rakt in i det onda. Sjunger. Håller varm hand på henne, hand som kan kupa nästan hela hennes huvud i sin flata.

Som genom ett trollslag. Och nu är det hon som blir förvånad. Lättad. Borta!

Han håller kvar handen när han sjunger, hon ligger still, katten trampar och spinner.

Han håller kvar handen ända tills sången är slut, båda verserna. Då drar han den sakta undan och hjälper henne att sitta upp.

Har du sett, säger han, vilken vacker stjärnhimmel vi har i natt? Där uppe, hos den stora Björnen och hos den lilla, därifrån kommer jag. Och du, säger han sedan och pekar ut den starkaste stjärnan på himlavalvet. Du kommer från polstjärnan. Den lyser klarast av alla. Det vet du, eller hur?

Hon nickar. Jo.

Kom säger han, du måste vara törstig nu. Och då känner hon hur rasande törstig hon är. Alldeles matt av törst faktiskt. Den gamle farbrorn lyfter upp henne, katten som nosar henne i halsen ligger kvar på hennes bröst. Han bär iväg med henne och katten, hon borde tycka att det är farligt men det gör hon inte. Han bär henne och han bär hennes tankar i sina när han börjar berätta.

Det var en gång… 

Irja Liljeholm