Cecilia 3 december / Isdrottningens Tidsålder / Kallade

En vibration nådde hennes öron, svävandes i en högre frekvens än kosmos vanligtvis djupare toner.

Varga spetsade öronen. Vred det ena mot ljudet emedan det andra tog in atmosfären runtom henne.

Tonen var förväntad, fast ändå inte.

Flockens hjärta hade hoppats på den, trott på den, levt för den – men allt eftersom tidsanden flyttat sig vidare  framåt hade klyftan blivit större samtidigt som förbindelsen blivit djupare.

Underligt egentligen hur genom fysiskt djup och avstånd själaband blev starkare…

Med den tanken på väg ut att blandas med resten av det skapade, flygandes över raviner och dimensioner som tankar gör, skrapade Varga i det tunna vita täcke som skyddade isen med sin högra framtass. Hon vände gapet sitt mot stjärnhimlen. Ett ylande i harmoni med visslandet från fjärran växte fram i strupen, blandades med vind och vintergata. Spreds.

Alla slöt upp.

Tiotusen väldiga grå vargar, glänsande gula ögon i en ofantlig skala påbörjade sitt anländande.Fflock för flock, familj för familj, inledde de sin vandring.

Långa stycken skulle de vandra, men vandra skulle de.

De hade blivit kallade.

Varga andades djupt. Det var alltså dags…

Hennes egen flock av femton vargar, det vita älga paret  och pilgrimsfalken skulle samlas i samråd strax.

De skulle kora en som går först, två som följer , tolv som vandrar och tre som vet.

Isdrottningens Tidsålder stod vid tröskeln.

Det var ingen vanlig advents – nedräkning för människosläktet längre.

Alla hade blivit kallade.

Cecilia Götherström, 3 december 2015