Camilla: Invigningen 17

Kaimi

Jag är nära nu. Floden har följt mig de senaste dagarna och jag den. Den breder ut sig, smeker flodbädd och stenstrand med fuktiga fingertoppar, sväller i glänsande, mörk visshet.

Jag måste korsa floden. Jag kan inte simma.

Stenstranden jag står på är anledningen till att det har tagit så många år för mig att säga ja till invigningsceremonin. Alla mina syskon har redan vandrat, för flera år sedan. De är starka och kraftiga som trädstammar. Inte vattenvirvlande som jag. De tvivlade inte, de bara gav sig iväg och gjorde. Berättade inte mycket när de kom tillbaka men var och en hade nått berget på egen hand. Minnet av morfars skrapiga stämma stiger från flodens svarta vatten. ’Mauka har ingenting med ålder att göra. Man är redo när man är redo. När man vill. När man längtar. ’ 

När man vågar tänker jag.

Jag kan inte simma. Men nu måste jag ta mig över floden.

På andra sidan floden väntar möjligheterna. Äran att ha fullbordat Mauka. Man är redo när man är redo. Fast ibland är man bara trött på att vänta på att bli redo.

Jag hittar till slut en stor, slät gren som flyter. Så måste det bli. Så kommer han än en gång. Flyter ut från en prick på himlen till breda penselstreck. Falken besöker mig igen. Igen! Jag kan inte komma ihåg att morfar någonsin berättade att vissa vägledare återkom flera gånger under Mauka.  Den vackra rovfågeln skjuter förbi som en pil och intar sin tillfälliga tron i eken bakom mig.

Jag vadar i. Flätorna som når till midjan tyngs, dras med i strömmen. Vattnet når till slut till brösten och jag kramar krampaktigt mig enda chans att nå andra sidan levande. Inga tankar mer, bara göra. Som mina syskon.

Så lyfts jag med av strömmen och lämnar den steniga tryggheten under fötterna. Med en arm om grenen försöker jag sprattla för att komma iväg åt rätt håll. Jag flyter långsamt uppströms. Utan minsta antydan till att närma mig stranden. Jag sparkar och plaskar allt jag förmår. Ingenting händer. Strömmen tilltar, jag flyter allt snabbare men verkar komma allt längre bort från den strand jag måste nå. Panik nu och utmattningen sticker i armar och ben.

Så kommer pilen farande. Flyger förbi så nära mitt huvud att håret reser sig. En gång till blixtrar det till och jag känner isigt vinddrag vid tinningen när någonting skjuter förbi med ofattbar kraft.

Falken. Har blivit tokig. Stiger på himlen och dyker som en projektil, rakt mot mig. Jag skriker rakt ut. Han river tag i mitt hår och varma strimmor rinner nerför pannan, skymmer sikten. Han dyker igen, river upp ett eldrött streck på vänster arm utan att jag hinner förstå vad som sker.  Jag tappar taget och famlar, sväljer vatten. Klamrar med en höger arm, gråten stiger men jag blir istället, äntligen,  så heligt förbannad.

 

Kommer upp på stocken med ett vrål och vet inte hur jag gör det men får på något sätt upp fart och rör mig åt rätt håll. Når till slut stranden och hinner uppfatta att stenarna på andra sidan är runda och mjuka innan jag försvinner in i dimman. Långt borta hör jag falkens stolta skrik.