Camilla: Invigningen 18

Britta

Nattmara, oro, svettig sovsäck i ängsligt tält.

I samma ögonblick som Britta gav upp, släppte taget och bestämde sig för att vända tillbaka, började hon sjunka. Rakt genom allt som fräste och spottade på ytan. Skummande vågor, kortslutna och inflammerade nervtrådsändar. Ett oändligt surrande av överväldigande röster som drog och slet i varje tanketråd.

Rakt genom stressilskasorg, genom tankarna på barnen och molande värklängtan efter Lennart.

Därunder svallade svala blågröna vågor mycket lugnare. Närmare hjärtat nu, hon såg på avstånd hur rödflammande allt som sved på ytan var.

Än djupare, ett välsignat mörker där ingenting svallade mer, inga vågor, bara en tunnelgång till drömmarna. En tunnelgång i en myrstack, svart vatten som teg och smekte, hon och flickan hon drömt om förut, hon med blåsvarta flätor och snäckskal inflätade i sin dräkt. Bredvid varandra stod de, Britta behövde inte titta, hon visste att hon var där. Hand i hand stod de. Så tryggt.

Flickan tog upp ett av snäckskalen och rev henne på armen, hårt, vasst och ut ur armen strömmade ett gnistrande stjärnregn som lyste upp tystnaden nere i de djupa vattnen.

Plötsligt vet hon. Att hon redan är där. Att hon redan har nått sitt berg. Så många gånger.