Irja: En Decembersaga, del 15

Tone

Den bejublade konserten är slut. Hon sänkte gradvis händerna, sångarnas sista anda förenades i en sammansatt klang innan hennes milda tecken suddade fram det där märkvärdiga ögonblicket där ingenting hörs men allt ännu är glasklart förnimbart. Som om även stearinljusens lågor låtit sig styras av hennes tecken fladdrade de häftigt och plötsligt, tills det enda som återstod var rykande pelare och minnet av ljus. Hon kan inte undkomma tanken att änglarna hon såg var mer än hjärnvillans synestesi… Hon står på trappan, ännu varm inuti, ännu rak och stark och skapande. De flockas runt henne, alla körmedlemmarna. Det bästa av rus, deras och hennes i ett. Väldoftande buketter i hennes famn, läpparna stiftade runt brusande leende. Ett glas vin kanske, för att fira? Basen som frågar gör så försiktigt, liksom trevande, för han vet att hon aldrig följer med. Även denna gång skakar hon på huvudet, men tvekar.

Han tar hennes arm innan hon hinner ångra sig, och de går. De halkar fram över frusna vintergator under istappar som gnistrar så som bara de kan innan de faller.

I hennes bröst en sång som inte tog slut när kören tystnade.

Han har en ton som mildrar. Eller kanske det är vinet. Eller vissheten av succén. Samtidigt är hon egentligen bara Tone, det vet hon, kvinnan med en oro som alltid fräter. Kvinnan med ett mantra av otillräcklighet och längtan i ett. Men han, basen, han har en röst som Beppe Wolgers. Hur hon än stretar emot. Hur hon än ser ner i glaset. Tillsammans väver de kvällens historia, och änglarna får plats i deras ord.

Och plötsligt hör hon hela honom, hör han hela henne.

Är det en illusion? Speglar hon sig i publikens applåder?

Hon kysser honom godnatt utanför porten. Hon. Kysser. Honom.

Och han kysser tillbaka. 

Irja Liljeholm