Camilla: Invigningen 10

Britta 

Vägen blev till stig och Britta vandrade vidare tillsammans med gruppen. Uppradade som smultron på ett grässtrå rörde de sig genom terrängen mot bergajättens fot.

Det knastrade under vandringskängor. Britta svettades under vita lockar.

Hon tänkte på Lennart. Den stora kärleken. De hade flätat ihop sina liv som unga och flätan hade hållit i alla år. Sedan blev Lennart sjuk, försvann in i en förrädisk dimma som slukade alla hans minnen. Men flätan höll. Britta vårdade, tvättade, skötte om som ett barn. Hennes strålande man.

Hon hade trott att han skulle vara närvarande efter sin död. Att hon skulle kunna känna honom. Men han var verkligen borta. Ingen hälsning, inga drömmar, inget som helst tecken från andra sidan. Hon kunde bara hoppas att de skulle mötas igen.

Britta hade alltid trott på liv efter döden men undrade nu. Hon var hans stora kärlek, varför kom han inte och hälsade på?

Skrapljud och några rop, en av männen längst fram i smultronsnöret halkade på några stenar när stigen började bära uppåt. Röd jord piskades upp som varma dammpuffar. Vandringsguiden var snabbt på plats med några vänliga ord och sitt gnistrande léende. Britta passade på att dricka lite vatten och tugga i sig några nötter.

Ironiskt nog visste hon att hon aldrig skulle ha rest hit om Lennart fortfarande levde. Det var så naturligt att fokusera på man, barn och barnbarn, det upptog det mesta av hennes tid och hjärterum. Men när Lennart försvann dök flickan upp igen. Hon med bokmärkesförsäljningen, de stora drömmarna. Fortfarande lika kraftfull och glad, inte ens arg för att ha övergivits i så många år. Hon bara flyttade in i varenda liten dagdröm, varje tanke, inandning och utandning tills Britta inte kunde göra annat än att kapitulera och köpa flygbiljetter. Hon samlade ihop alla sina bilder på bergajätten och fick ett av barnbarnen till att googla fram ett bra resepaket.

Nu var det som att livet tog en ny början och hon var inte säker på att hon tyckte om det. Hon hade dåligt samvete för att alla år med Lennart plötsligt kändes drömlika. Som om flickan som sovit i så många år var mer, mer äkta, livskraftig. Mer Britta.

Hon ville prata med sitt berg om detta.